Fluxus Fest var en konsthändelse utöver det vanliga

Fluxus Fest
Uppsala Konsert & Kongress, Uppsala, 9 december 2018.

Uppsala Konsert & Kongress ockuperades av tidiga och tillfälliga medlemmar ur fluxusrörelsen en hel söndagseftermiddag. En konsthändelse utöver det vanliga utlovades – det blev det.

Fluxus var/är en internationell konströrelse som 1962 bildades för att samla medlemmar ur avantgardet. Rörelsen hade/har ingen direkt inriktning eller profil, utan var/är snarare en pånyttfödelse av dada-andan och dess anarkistiska inställning till stela museer och snobbiga gallerier. Bland fluxuskonstnärer kan John Cage, Joseph Beuys, Wolf Vostell och Yoko Ono nämnas.

– Idén till festivalen föddes för knappt två år sedan under en kväll på Rönnells antikvariat i Stockholm när jag gjorde ett performance. Besökaren Bengt Af Klintberg nämnde att det var fluxusinspirerat och Carl Michael Von Hausswolff jublade och sa att vi borde göra något ihop, berättar Elena Wolay, Fluxus Fests curator.

Journalisten och kreatören Wolay framför, tolkar tio mer eller mindre kända fluxusperformancer tillsammans med Marja-Lena Sillanpää, Claes Tellvid, Carl-Michael von Hausswolff och Bengt Af Klintberg.

Alla akter är i stort sett tysta – men ändå inte. I likhet med John Cages ”tysta” stycke 4’33” blir åhöraren uppmärksam på ljuden runtomkring henom: harklingar och hostningar, klickande kameror, prasslande papper, makabra mobilsignaler, viskningar och rop.

I La Monte Youngs Composition # 10 (”Dra ett streck och följ det”) slår tuschpennans skärande ljud mot papperet hårt mot trumhinnan. Och i Alison Knowles Nivea Cream Piece blir det kletiga ljudet från två par händer som smörjs in med handkräm närmast öronbedövande.

von Hausswolff – ena halvan av konceptverket Elgaland-Vargaland – gör Nam June Paiks roliga men destruktiva verk One for violin. Sakta, sakta höjs violinen 180 grader, från golv till tak, för att sedan krossas mot en bordsskiva. En parafras på Ezra Pounds strof, ”en smäll, inte en viskning”, som svar till T.S. Eliots ”Så här upphör världen/Inte med en smäll/utan en viskning”

Det kommer nästan som en tonal befrielse när Wolay framför La Monte Youngs 566 for Henry Flynt. Med korslagda armar hamrar hon ner på flygelns tangenter och skapar något som liknar rå musik.

Af Klintberg, en av de svenska förgrundsgestalterna inom rörelsen, inleder med George Brechts Drip Music: två kannor vatten töms i rännilar från plan 3 till ett ämbar nere i foajén. Det mesta hamnar bredvid. Och Wolay avslutar på samma tema i Tomas Schmits Zyklus. Vattnet i en flaska hälls över i elva andra i en cirkel tills det mesta ligger utspillt på golvet.

En referens till att det livsnödvändiga elementet redan nu är en bristvara? Fluxus betyder ju flytande, flytning, flöde på latin.

Rikard Rehnbergh