PeterAsplundDektett_Bangen2011_LL

Folkligt och festligt på Bangen

PeterAsplundDektett_Bangen2011_LL

 Bangen i Sandviken, en av Sveriges stora jazzfestivaler, gick sedvanligt av stapeln i helgen 30 juni – 2 juli.

Första dagen ägnades åt musikskolade ungdomar i Sandviken som lämnat staden och gjort karriär i den stora jazzvärlden, dit man faktiskt kan inräkna hela EU. Vi fick höra återvändare med spelkompisar, mestadels från Stockholm.

 Här var den fritt och lekfullt spelande trumslagaren Jon Fälts trio, som hade en fantastisk publikkontakt, och den fint orkestrerade sextetten med ledaren Kristian Persson. Jazzpubliken fick ta det vad det var. Hörvärt var stilistiskt jordnära mainstreamgruppen Pat Wood Quartet med utmärkte Sandvikensonen Patrik Skogh trumpet, Jonas Wall altsax, Adan Folkelid piano och Calle Rasmussen trummor. Deras framträdande var av internationell klass.

 Carin Morris & Pocketrockers avslutade torsdagen med riktigt medryckande funkrytmer och stänk av 50-talsrock.

 På fredagen fyradubblades publiktillströmningen och festivaltältet fylldes av applåder när Sandviken Big Band äntrade scenen med ett par välrepeterade nummer. Trumpetarna Magnus Mellberg och Joakim Tromark kom väl till tals i Dialogic av Georg Riedel.

 När så Deborah Brown kom in svängde det till ordentligt med ett nummer som hon gjorde på skiva med storbandet redan 1989, The Song Is You. Deborah är väl förtrogen med bandet och det hela fungerar alltid utmärkt när de sammanstrålar. Balladen hon gjorde med bandet gav prov på hennes finstämda röst. I den snabba Donna Lee fick hon god hjälp av tenorsaxofonisten Janne Larsson.

 Sångaren Magnus Carlsson var överraskande bra. Hans sång var både soul och litet av den stil Mose Allison omhuldade för ett antal år sedan. I sitt breda register hade han sitt band Moonray Quintet i ryggen med utmärkte trumpetaren Nils Jansson, ursprungligen från Sandviken, och lika suveräne Per ”Ruskträsk” Johansson på saxofoner. Magnus och gruppen fick sitt varma stöd av den entusiastiska publiken.

MagnusCarlsson_et_co_Bangen2011_LL

 Vi hade förstås stora förväntningar på trumpetaren Peter Asplund som verkligen legat i det främsta ledet den sista tiden. Han kammade ju i år också hem OrkesterJournalens Gyllene Skiva och nu har han tillsammans med basisten Martin Sjöstedt bildat en halvstor besättning som spelar arrangemang av västkustprofilen Marty Paich.

 Dennes inspelningar med sångaren Mel Tormé är jazzhistoria och man får lov att säga att det var storartat att höra dessa klanger tillika uppfriskande sång av Asplund själv. Alla jazzfans har naturligtvis hört denna genre tidigare. Miles Davis Walkin’ var ett nummer att minnas med Sandvikens andra stolthet Klas Toressons mustiga tenorsax.

 Att den här äldre 1950-tals-stilen blir så bra beror förstås på att eliten finns här med namn som Jan Allan, Karl Olandersson, Jonne Bentlöv och Asplund på trumpet. Viktiga ingredienser i arrangemangen är eufonium och horn vilka trakterades med skärpa av veteranen i svensk jazz, trombonisten Bertil Strandberg samt Petter Carlsson. Den sistnämnde var också bandets pianist.

Fredagen avslutades med gruppen Malted Milk som turnérat både i USA och i Europa med sin bluesorienterade soul. Ett band som bildades 1989 och sedan dess gjort succé. Framträdandet på Bangen var inget undantag.

På lördagen fick publiken åter höra den fenomenale Magnus Carlsson. Nu fick publiken höra Gävleborgs Läns Ungdoms Big Band, GUBB, med denne sångare i ett av orkesterns kanske bästa framträdande någonsin i sin nästan 20 år långa levnad under ledning av den outtröttlige ledaren och finsnickaren Bertil Fält. Ensemblespelet var mycket fint.

Agnas Bros var en kvartett med Max, en ytterst försigkommen trettonårig med verklig jazzfeeling tillsammans med Kasper, Mauritz och Konrad på gitarr, bas respektive trummor. En brödragrupp 13, 15, 18 och 20 år gamla som låtit tala om sig på sista tiden med sitt mogna instrumentala kunnande. Vi fick höra bland annat Moon River och en fin Darn That Dream.

Gunhild Carling med sin familjeorkester var på Bangen för tredje gången tror jag, och orkestern gör succé varje gång även om vi vet vad som komma skall i deras galna musikaliska cirkus. Skickligt, glatt och medryckande med en gnutta genuin tidig jazz i botten.

Lördagskvällen avslutades med två av Bangens ess. Den skicklige gitarristen Andreas Pettersson och Georgie Fame. Pettersson är helt i nivå med legender som Barney Kessel, Jimmy Rainey, Tal Farlow och Kenny Burrell. Han har den gitarrskolan i ryggmärgen. Daniel Tilling är min favorit bland jazzpianister och när gruppen kompletteras med Martin Sjöstedt bas och den levande legenden Ronnie Gardiner trummor blir resultatet lysande. Nu fick vi åter höra Deborah Brown i det mindre formatet och hon var lika rutinerad och tonsäker här.

Georgie Fame började med sin favorit Hoagy Carmichael, ensam med sin sublima karakteristiska sång till eget utmärkt pianoackompanjemang i Rockin’ Chair. Sedan kom trion Krister Andersson, Tommy Johnsson och Joakim Ekberg in. Det var nog många som höjde på ögonbrynen inför Krister Anderssons helt suveräna tenorspel. Tadd Damerons In A Misty Night satt riktigt bra och naturligtvis spelades Georgies stora hit Yeh Yeh. Tyvärr fick vi inte höra hans andra stora hit Moody’s Mood For Love. Den saknade jag faktiskt. Allra sist kom Hank T Morris & The Amazing Buffalo Brothers Band. Ett Sandvikenband med rockinfluerad blues med ett enormt tryck.

Bangen har ju tidigare genom åren skämt bort oss med både Ray Brown, Phil Woods, James Moody, Johnny Griffin och Toots Thielemans. Av årets artister hade många varit på Bangen flera gånger tidigare.

Tydligen gick det nedbantade konceptet ändå hem. Publiken kom och det hela blev en riktig folkfest.

Text och foto: Lennart Lundkvist

 

 

 

Annonser
Annonser
array(8) { [0]=> int(55316) [1]=> int(56015) [2]=> int(54566) [3]=> int(55369) [4]=> int(51323) [5]=> int(50803) [6]=> int(55813) [7]=> int(55403) }