Förträffliga kvällar borde lockat fler till Falkenbergs jazzdagar

För 26:e gången arrangerades Jazz- och bluesdagarna i Falkenberg. Numera har man tillgång till nybyggda Tryckhallen eftersom den ingår i värdshuset Hwitans anläggning. Därför borde jam kunna hållas där, särskilt med tanke på kommunens förbud mot musik utomhus efter 23.00. Det ska noteras att vi hade tur med vädret, ljudet var ypperligt liksom de faciliteter som behövs. Även om publiken var större än i fjol, är det lite magert att antalet lyssnare i snitt uppgick till 200 – 300 personer/ kväll.

Inledningskvällen är av hävd vikt för blues. Aftonens fynd för undertecknad var utan tvekan Lisa Lystam och hennes manliga medmusikanter. Lisa från Östergötland har gjort en kometkarriär som uppmärksammats internationellt. Gruppen har ett eget varierat uttryck och Lisa en självklar utsträlning.

Bill Öhrström Band gjorde ingen besviken. Snacka om scennärvaro från munspelaren med den raspiga rösten. Var en mångsidig oldtimer på särdeles gott humör. Omgav sig som vanligt med följsamma instrumentalister. Han har anlitat Max Schultz som ensam gitarrist, vilket renderade i några ljuvliga solon. Annars fäste jag mig mest vid trumslagaren Norman Ferrington.

Att lyssna på en nybildad familjekonstellation kan vara både näpet och spännande. Batteristen/ flöjtisten Martina och maken Ove delar scen med sina döttrar Karolina på skön sopransax och Malin som också sitter bakom ett trumset. De talangfulla döttrarna kallar sig Sisters of Invention. Föräldrar och barn turas om med att spela och i några nummer förenas hela familjen.  

Almgrens har ett öppet sökande sound, vars doft av svenskt 70-tal och Don Cherry är påtagligt. Såväl utseendemässigt som i sättet att traktera elbasen har Ove gemensamma drag med förmodade förebilden Jaco Pastorius. Mest gillade jag ett egensinnigt arr på popklassikern Help och sprudlande svängiga finalnumret Bingo.

Amanda Sedgwick och Jonas Kullhammar ingår i diverse storband och har haft egna grupper som det slagit gnistor om. Varför var de inte lika snitsiga frifräsare här med ett inspiretat husband? Kullhammars avslöjande om obefintlig reptid är inte förklaring nog till att konserten mest kändes som en dag på jobbet. På stabil grund bjöd man bland annat på uptempo bebop, lite sång av Amanda och en ballad som påminde om Getz. Bästa låten Danish blue introducerades av Jonas med en humoristisk skröna.   Återhållsamt och konventionellt blir ändå omdömet.

Fantastiske Peter Asplund har breddat sig genom att ge sig på vokaljazz. Denna gång i duo med Vivian Buczek vars röst och frasering var en njutning. Eleganten Claes Crona var till sin fördel som kapellmästare. Konserten formade sig till en hyllning av de stora namnen i en kavalkad av standards förpackade i superba arr.

Delar av repertoaren var från den magnifika CD:n Live at the Palladium med Claes Crona trio (= Hans Backenroth och Johan Löfcrantz Ramsay) som ryggrad.. I likhet med livealbumet utgör bländande blåsaren Asplund en extra krydda i anrättningen. I stället för slickat blev det fullödigt med totalsynkade musikanter.   Tassande gung varvades med ett oerhört tryck och eminenta sånginsatser.  Ensemblespelet övertygade verkligen!

Hannah Svensson är dotter till Ewan (gitarr), vars trio med Matz Nilsson och Magnus Grahn utgör det ytterst lyhörda samspelta husbandet. Lyhörd är också sångerskan Hannah gentemot sitt ackompanjemang Filip Jers trio. Efter att munspelsvirtuosen Filips gått loss med Fritiof i Arkadien i rumbatakt , blev trion varm i kläderna. Bygdens stolthet Hannah är förtjust i såväl scatsång som olika tempon. En rising star helt enkelt mogen att ta plats på den nordiska jazzscenen.

Ordet geni ska inte missbrukas, men för Magnus Lindgren har epitetet täckning. Och att han inte är någon ortodox jazzsnubbe visade han direkt. Solisten började sitt gig med att på tvärflöjt kasta sig in i en hårdsvängande Sting-tolkning, assisterad av Matz Nilsson på pumpande elbas. Som motvikt levererade han senare en subtil Michael Jackson-låt som hade förlänats suggestiv basgång.

Två enskilda höjpunkter som utan att vara hämtade från Brasilien hade lite Batucada-style över sig. I Istanbul hörde vi vackra långsamma ackord från Ewan och utsökta vispar från Magnus Grahn. I jämförelse med makalösa arrangemang, kompositioner och flöjtspel ; tycker jag inte att Lindgren är riktigt lika formisabel som saxofonist. En stor eloge till bandet, en ynnest att höra dem ta plats som en sammansvetsad enhet.

Georgie Fame, vars livliga kontakt med Sverige pågått i närmare femtio år, fick äran att avsluta. Han hoppades att jag skulle bli nöjd med hans show, vilket jag blev. Organisten som rör sig i gränslandet mellan jazz, blues, pop och gospel var inspirerad och sympatisk.

Den kepsförsedde engelsmannen berättade ur musikhistorien, fogade in välkända snuttar i sin repertoar och behärskade fullständigt sitt instrument. I Listen here av Eddie Harris infann sig, med en lysande Ewan Svensson som frontman, det självgående groove alla liveartister eftersträvar. Festivalen avrundades med alla solister på scen i en fin hyllning till Monica Z.

Text: Mats Hallberg