Framtiden tillhör Yazz Ahmed

Yazz Ahmed
Fasching, Stockholm Jazz Festival, 18 oktober 2018.

I programbladet kallas hon ”stjärnskott” och ”förnyare”. Men Yazz Ahmeds debut, Finding My Way Home, kom för sju år sen. Därefter har hon spelat med dublegendarer som Max Romeo och Lee Scratch Perry, konstrockband som Radiohead och These New Puritans. Och andra trumpetare som Ibrahim Maalouf och Amir ElSaffar kombinerar också traditionell arabisk musik med jazz.

Det unika med Ahmeds kompositioner – liksom hennes biografi – är att de andas mångfald och korskultur. Bepop möter reggae och afrobeat; éthiopique blandas med brittisk klubbmusik (hon växte upp i London) och bahrainsk folklore (men föddes i Bahrain).

Särskilt ny är Yazz Ahmeds version av progressiv ambient jazz emellertid inte. Flera gånger under första set kommer jag att tänka på Bill Laswells remix av Miles Davis In a Silent Way. Och den kom 1998, originalet 1969. Första set är synnerligen likartat och -riktat. Materialet, mestadels från senaste plattan La Saboteuse (2017), saknar dynamik och spänning, något som skaver i den übersnygga ljudbilden.

Stycket som sticker ut är delen tillägnad Saudiarabiens enda (!) kvinnliga regissör Haifaa al-Mansour ur sviten Polyhymnia som hon komponerade för Women of the World-festivalen 2015. Att nästa konsert få höra hela sviten – övriga fem delar tillägnade förkämpar som exempelvis Rosa Parks, Barbara Thompson och Malala Yousafzai – ser jag fram emot. Mycket.

Pentatoniska skalor övergår i diatoniska; öst och väst i symbios. Ahmed växlar mellan trumpet och ett specialkonstruerat flygelhorn med en fjärde ventil för att kunna spela de kvartstoner som ingår i arabiska skalsystemet maqam. Hon är förvånansvärt tillbakalutad, låter de andra musikerna tala medan hon dirigerar och fingrar på samplern.

Professor Martin France bär kvintetten på sina axlar: Med ett tonsäkert driv och små taktfigurer från klubbsvängen – breakbeat, drum’n’bass, 2-step – är det lätt att inse varför batteristen ofta anlitats som studiomusiker av ECM-studion. David Manington spelar sin femsträngade Fender som en god bilförare – det vill säga märks inte så mycket.

Med Ralph Wylds vibrafon högt över trummor och bas är det svårt att komma ifrån Mulatu Astatkes musik. Wyld spelar än med stockar, än med tagelklädda galgar. Samuel Hällkvists gitarr kommer dock inte helt till sin rätt, utan känns lite vilsen i den brittiska ensemblen.

Andra set är något helt annat. Nu uppstår den dynamik och spänning som saknats i första. Ett koncentrat av vad Yazz Ahmed står för uttrycks i konsertavslutningen. En extatisk Her Light inspirerad av khaleejimusiken på ett bahrainskt bröllop. Så Whispering Gallery med egeninspelade ljud från Viskgalleriet i Londons väldiga Sankt Paulskatedral. Därefter en skön remixversion av The Lost Pearl, en fidjerihymn till Bahrains pärlfiskare.

Slutligen ett extranummer i form av Radioheads Bloom från plattan The King of Limbs (2011, på vilken hon även medverkar på spåret Codex). Fattas bara ännu en encore, en cover på These New Puritans som hon spelade live med på kulturhuset Barbican i London 2014. Så kanske inte helt nytt men väl mycket lovande och förtroendeingivande inför framtiden. För den tillhör definitivt Yazz Ahmed.

Rikard Rehnbergh