Från noise till nostalgi med Lokomotiv Konkret och Mats Gustafsson

Mats Gustafsson + Lokomotiv Konkret
Folk, Göteborg, 23/5.

Intressant att samma kväll se Mats Gustafsson och mannen som under en period nästan var ensam om att spela attackerande frijazz i Sverige, Dror Feiler. Lokomotiv Konkret — förutom Feiler på diverse blås även Sören Runolf på elgitarr och trummisen Tommy Björk — fyller 40 år i år. Det var länge sedan de gjorde en skiva, men det är ett band som borde ha en större plats i den svenska jazzhistorien.

Mest plats tar förstås Dror Feiler, vare sig han spelar sopraninosaxofon, kontrabasklarinett, elektronik eller någon annan mojäng. Många har säkert fått för sig att Dror Feiler bara spelar hårt, men jag har sett honom vara extremt lyhörd, lyssnande, med känsliga antenner, både med trion och som politiskt, konceptuell solomusiker. Nu, på Folk, är det kanske inte så, men de är en väloljad apparat. Runolf och Björk är som ett gammalt par vars meningar går in i varandra, ibland kan gitarrspelet vara riffbetonat, oftast är det abstrakt, taggigt klingande. Tommy Björk trummar lätt och ledigt, men med explosivitet.
Dror Feiler tillför musiken en noiseaspekt, med elektroniken, men jag gillar mest när han spelar på sina blåsinstrument, tar fram en folksång från Palestina (?) som utvecklas i en helt annan riktning; han spelar snabbt, snabbt, ljust, smattrande, och tillägnar en av låtarna, i efterhand, Bengt Frippe Nordström. Ibland, när han kommer in i en lång explosiv sick-sack-linje, tycks tonerna tränga sig igenom den hårdaste metall. Mats Gustafsson bjöds in och var med på en oväntat spirituell sak när de två saxofonerna vägdes mot varandra. Kul att se, men inte kvällens största ögonblick.

Mats Gustafsson visade däremot hela sin spännvidd under solokonserten. Fem improvisationer, som han tillägnade Sten Hanson, Christian Munthe, Leif Elggren, Lasse Werner och Lokomotiv Konkret. Musikaliska kommentarer som skiftade mellan experimentella sekvenser där den nylackade barytonsaxofonen (vilket sound!) frustade som ett ånglok eller en Jan Lööf-maskin. Och så fanns det andra moment när tystnaden var medspelare och när han helt plötsligt tog fram en nostalgisk melodi, som under Lasse Werner-dedikationen. Jazzhistorien vänds in och ut. Lysande.

PM Jönsson