Foto: Heiko Purnhagen
När sitter ett fullsatt Fasching alldeles stilla? När slipper man höra tjatter i bakgrunden och när stiger luftfuktigheten? När blandas jazzetablissemangets välkända profiler med unga småhånglande par i skrymslena? Väldigt sällan. Men så blev det när Fredrik Ljungkvists tentet krängde ur sig en svit låtar som han haft möjlighet att skriva och arra, med ett stipendium från Bert Levins stiftelse som smörjmedel.
Bandet fick inte lämna scenen efter sista låten och folk stannade kvar en bra stund efter konserten. Vad annat kan man göra, när intrycken är så starka att man måste dela dem med någon?
Om man kan vara manisk och återhållen på samma gång, så var Jon Fält det denna kväll, där han rattade slagverken tillsammans med Raymond Strid. Den till synes orubblige trombonisten Mats Äleklint verkade inte ens titta upp men har likväl en nästan telepatisk kontakt med bandledaren. Klas Nevrins ibland klassiska pianospel, Sofia Jernbergs parallellitet med Ljungkvists melodispel …
Här tog en musikalisk originalitet till orda. Visst kände man igen klangerna från Yun Kan 5, i övrigt hittar jag inga trådar bakåt. Det här är en fullständigt originell musik. Just det egna sound som jag tror att Ljungkvist vill skapa. Och denna varma närvaro som han uppvisar, tycks smitta av sig på de övriga nio i bandet. Så långt ifrån en intellektuellt kylig attitydmusik man kan komma. Det var både varmt och distanserat, glimt i ögat och allvarligt på samma gång. Ibland infann sig en magisk nästan överdrivet konstfull mättnad. I en ballad avlöste klangerna varandra likt släktingar i en stamträd. Måtte detta band bli som en Trojansk häst som släpper sitt efterspel där de drar fram.Här målades halsbrytande melodiska slingor upp, som vid första påseende verkade omöjliga att binda ihop till något helt. Men så skedde och gud vet hur.
Det inledande numret blev något skakigt men sen tändes ljuset och Ljungkvist – som vore han kysst av gudarna. Han drev sig själv och bandet till något som för mig blev en musikalisk höjdpunkt jag inte upplevt på år och dag. Varken mer eller mindre. Stockholm jazz Festival, nästa, om man får be. Basta!
Fredrik Ljungkvist tentet.
Fasching den 6 mars 2008.
Fredrik Ljungkvist saxofon, klarinett, Klas Nevrin piano, Jon Fält trummor, Per-Åke Holmlander tuba, Mattias Welin bas, Raymond Strid slagverk, Sofia Jernberg sång, Mattias Risberg hammondorgel, melotron, moog, Amit Sen cello och Mats Äleklint trombon.
Som prenumerant på tidningen JAZZ kan du här logga in och läsa låsta artiklar och alla tidigare nummer.
Inte prenumerant ännu? Prenumerera här
