Fusionfest med supertajta Mike Stern/Randy Brecker Band

Foto: Jan Backenroth

Mike Stern/Randy Brecker Band
Nefertiti, Göteborg, 15 juli 2017.

Mike Stern och Randy Brecker tycker om att turnera i Europa och de har ofta besökt Nef. Jag har sett dem en handfull gånger var för sig i olika konstellationer. Musikernas genombrott sammanföll med mitt vetgiriga lyssnande i ungdomen. Samma förhållande gäller bandets trumslagare Lenny White, en man med ikonstatus som senaste decennierna gått under min radar. Teymur Phell på sexsträngad elbas – en stjärna i vardande med rötter i Azerbajdzjan och Israel och en kompletterande hörnsten – fogade in sig bland nämnda storheter sensationellt smidigt.

Den helt nybildade gruppen lirade låtar skrivna av antingen Stern eller Brecker plus en cover. Spelglädjen gick inte att ta miste på i den utsålda klubben med intim atmosfär. Första set varade ungefär dubbelt så länge som den avslutande delen. Man öppnade med Out Of The Blue och KT, kompositioner vars öppna struktur i liveformat gjorde att bandet omgående hamnade rätt. Mjuk lagom mullrande start övergick i melodiakt ensemblespel, varpå fryntlige Stern (nästan helt återställd efter att ha brutit händerna) drog iväg ett furiöst solo.

Kvällens höjdpunkt inträffade därpå i ett knippe olikartade låtar, varvid de mest tilltalande kännetecknen exponerades ymnigt. Tänker inte minst på Mike Sterns förkärlek till kontraster. Förbluffande supersnabbt tempo matchas av långsamt finkänsligt spel. I mycket njutbar passage hörs medryckande hämningslöst groove där Stern och Brecker läckert utbyter toner, en sugande framåtrörelse förstärker greppet om publiken. Pågående sekvens färgas av uppbrutna rytmmönster signerade robuste White, som demonstrerar konster på högsta nivå. En extremt elastisk ballad med Stern på ordlös sång följs upp av traditionellt ösig jazzrock.

Som väntat får samtliga generöst med solistutrymme, inte bara presentatören Stern. Noterar ändå att Randy Brecker i viss mån fått rollen som sideman till en slags powertrio. Olyckligtvis hade han tilldelats för många pauser. I andra set kommer äntligen en urladdning, fast jag hade önskat att han inte så ofta hade filtrerat trumpetens sound genom teknisk apparatur. Nu lät den genomgående som en korsning av steelpans och ljus metallisk synth. De tillfällen när prisbelönte Brecker hängav sig åt rena höga toner var underbara, men alltför få.

Kompet hade en åldersskillnad på närmare 40 år, har bara spelat ihop live några få gånger. Men vilken dynamik! White/Phell funkade fantastiskt tillsammans som sammanbindande fundament. Mike Stern har förstås oklanderlig teknik och förtjänar stor respekt för sin inkluderande attityd. Dristar mig trots det till två randanmärkningar. När extasen fångar honom kan han bli bluddrig och i mina öron är han en ojämn låtskrivare. Hade gärna sett fler standards, till exempel Jean Pierre som publiken i Lugano bjöds på. Vi fick nöja oss med en blues av Hendrix som avslutning, vilket i sig var en trevlig överraskning med alltid positive Stern vid sångmikrofonen. Vad beträffar ljudet var det anmärkningsvärt bra balanserat och inte alls för högt. Och naturligt nog möttes de magnifika musikerna av påtagligt varm respons.

Mats Hallberg

Annonser
Annonser
array(8) { [0]=> int(55369) [1]=> int(50803) [2]=> int(55813) [3]=> int(54566) [4]=> int(55316) [5]=> int(56015) [6]=> int(51323) [7]=> int(55403) }