Fyndig visjazz med Amanda Ginsburg på Södra Teatern

Amanda Ginsburg, Södra Teatern, Stockholm Jazz Festival, 18 oktober 2021.

Efter två uppmärksammade och prisade album – och stor medial exponering – har Amanda Ginsburg fått en central roll på den svenska jazzscenen. Det märks inte minst på det stormande bifall hon direkt får av den stora publik som samlats på Södra Teatern. Både hon själv och musikerna i hennes trio ser lite omtumlade ut, det har ju inte varit så mycket publikkontakt sedan pandemin kopplade sitt järngrepp på livescenen.
”Mitt mål är att få in jazzen i de stora kommersiella sammanhangen. Och det har gått ganska bra”, säger hon med ett leende mellan den Jan Johansson-färgade balladen Min Bild och den swingjazziga Åh nej! (Visa mitt i natten) som inleder den tvådelade konserten. Just dessa låtar är representativa för hennes repertoar då de kan sägas pendla mellan två poler, en som är drömsk långsam, en som är skojfriskt hetsig. Båda stilarna klaras med bravur och pendlandet gör konserten oavbrutet stimulerande.

En bidragande orsak till Amanda Ginsburgs  popularitet står att finna i samstämmigheten mellan de lika fyndigt (hon kan rimma Tegnell med IRL) som eftertänksamt vardagsfilosofiska texterna och de attraktiva och snyggt arrangerade melodierna. Att kalla det mysig visjazz är alls inte att förminska musiken, tvärtom vill jag påstå: hennes vitalisering och uppdatering av en urgammal jazztradition (tänk Jan Johansson och Monica Zetterlund) är värd all beundran.
Det är inte heller så att allt bara är hygge och trivselswing. Stråkkvartetten i konsertens andra hälft ger tyngd och ibland flyger pianisten Filip Ekestubbe och kompsektionen Ludvig och Ludwig (Eriksson och Gustavsson) iväg i en mer modern och lite tuffare form av jazz. Som i den avslutande En Kväll I September då Ekestubbe låter mer McCoy Tyner än Oscar Peterson.
Dan Backman