GMLSTN Jazz 2016

GMLSTN Jazz 2016
Göteborg
23-30 april

För tredje gången hälsade artistchef Eric Arrelano oss välkomna till vad som numera är en i Göteborg utspridd lång vecka för nutida musik i den breda jazzfåran. Tyvärr är systemet med festivalpass slopat. Och öppningskvällen tvingades jag välja mellan Rigmor Gustafsson och Oddjob. Prioriterade den elektrifierade jazzens inhemska kungar, eftersom vår leading lady recenserades på festivalen ifjol. Jag har sett många konserter med den spännande kvintetten, men knappast någon som varit lika sammanhållen som denna. Egentligen fel att framhålla någon ur ett prisat kollektiv. Vill ändå lyfta fram kompet i form av Peter Forss jämte trumfantomen Janne Robertsson. Den sist nämnde tog ut svängarna extra mycket. Nedanför trapporna på ett utsålt FOLK (samma hus kvintetten gästat tidigare under Lars Noréns tid på Folkteatern) framför det makalöst samspelta bandet, som av en händelse, åtskilliga låtar från senaste alstret Folk. Därefter blir det kompositioner av Ennio Morricone, Lalo Schifrin, suggestiva takter från mästerverket Sumo och allra sist en ballad från Around the World in a Day för att hedra Prince. Sedvanliga mixen av vilt och vårdat, bas och diskant, solon och unisona blåsinstrument gav välbehagliga rysningar; allra mest i Ectasy of Gold. En ypperlig ljudtekniker gjorde starka låtar full rättvisa. Som en slags uppladdning inför min bevakning av ett internationellt besök på Nef: Etienne Mbappé and his Prophets. Med rötterna i fusionsmyllan omfamnade de enormt synkade melodisnickrarna World Music-begreppet. Blev påtagligt uppfylld. Ett dygn senare förbyttes euforin nästan i sin motsats. Hiatus Kaiyote, i spatiös foajébar på Stadsteatern, var med sina aviga rytmer och ideliga genrebyten mitt i låtarna en alltför stor utmaning. Hos den Grammy-nominerade eklektiska gruppen från Australien fattas duktiga låtskrivare och lusten att kommunicera. Deras talesperson och frontfigur Nai Palm har en tänjbar röst som vissa stunder påminner om Jill Scotts dito. Australiensarnas extremt feta högljudda sound lät i bästa fall som en reminiscens av 90-talets Bristol-scen parat med en dos neo-soul. Grundproblemet var dock att kantiga kompositioner – á la King Crimson/Adrian Belew – inte fick fäste då de saknade följsam struktur. Man verkade ointresserade av att skapa groove, trots att man ofta gick loss på sin elektroniska utrustning. Under hundra minuter uppstod endast enstaka sekvenser av angenäma beats.

Programläggarna hade i sent skede inkluderat Jan Lundgren trio & La Gaylia Frazier i årets upplaga. Deras show ägde rum i Lerum vars jazzförening förtjänar oändlig respekt. Blev en gnistrande variationsrik tillställning när soulsångerskan förenades med jazzig pianotrio. Frazier har en röst vars oktavomfång är avsevärt och hon bjuder på spontant yvigt uppträdande samt en uttalad vilja att underhålla. Ibland blir det för mycket Chaka Khan – stuk och tendenser till att överarbeta vissa arr. Som helhet emellertid en glad överraskning med åtskilliga höjdpunkter, regisserade av en trygg elegant spelande skåning. Framförandet hade ett ett högst tilltalande schwung. Vill puffa särskilt för Walking After Midnight, ett Marvin Gaye-medley, Our Love is here to Stay, en supersnabb samba och beboppulsen i When we say Goodbye. Vi serverades därtill flera vilsamma högklassiga instrumentala låtar, både en vemodig Jan Johansson-tolkning och en anspråkslös blues. I kompet bredvid Zoltan Csörsz Jr hade Lundgren en upptäckt från en workshop på Musikhögskolan i Malmö. Utan att ha hunnit bli riktigt varm i kläderna fick Stina Andersdotter ta mycket plats, något basisten definitivt behärskade.

Festivalens clou var en helkväll vid Kvibergs kaserner. Ganska glest i Kantinen när Pol Belardi’s Force drog igång strax efter utsatt tid. Kvartetten från Amsterdam inledde med ett öppet tilltalande sound. Som helhet småputtrigt och habilt, fast alltför opofilerat i en slags Spyro Gyra-stil. Det enda att klaga på beträffande Isabella Lundgren & Carl Bagge trio var att de inte blev lapp på luckan. Annars motsvarade de mina skyhöga förväntningar, efter att ha hört den i USA skolade sångerskan på Fasching och Engelen. Blev nu helt tagen av ett sällsynt lyckat giftermål mellan kammarmusik och pianojazz. Lyssnade verkligen med öronen och hjärtat, som en tacksam Lundgren påpekade om publikens inställning. Rutinerade Martin Sjöstedt vikarierade galant på bas, något förvirrande enligt honom själv ity han tidigare hoppat in som pianist. Lundgrens rena röst – vars vägran att låta inlindad är anmärkningsvärd – griper tag med perfekt tajming och frasering. Den ödmjuka stjärnan med sin ofattbart kraftfulla stämma kan bara relateras till historiska storheter som Billie, Dinah och Anita. Texterna i den utsökta repertoaren hämtas ofta från bibeln. Cirka fyra spår gjordes från hennes Gyllene Skiva 2014, underbara sånger som förgylldes i liveskrud. Programmet var en magnifik palett som omfattade allt ifrån sakrala stämningar till rullande blues med Daniel Fredriksson i täten. Trion, under ledning av fenomenale pianisten och arrangören Carl Bagge, kombinerade mästerligt klara linjer med mer lössläppta sekvenser. Efter stående ovationer fick vi ett av Lundgrens paradnummer, en gospel med himmelskt skönt häng. En av de spellediga musiker jag minglade med efteråt kommenterade min salighet med ett ”du är alltså torsk”! Under tiden det riggades om i Pjäshallen – en rymlig lokal där ljudåtergivningen var excellent – kunde vi avnjuta den för mig obekante vokalisten Alexander Lövmark och hans heta grupp; i vilken bland andra Viktor Skokic ingår. Musikerna befann sig i ett brett spektrum. I Next Trip, ett av smakproven från Lövmarks kommande platta, uppstod ett attraktivt groove. Måste erkänna att jag inte ofta umgåtts med Chris Potters musik, har bara sett honom tillsammans med Dave Holland. Under närmare halvannan timme levererade kvartetten, med Potters blåsinstrument i centrum, en berikande upplevelse. Angenämt nog mer dynamik än friktion av tekniskt skickliga instrumentalister, vars närvaro borgade för infriade förväntningar om pulserande tongångar. De titellösa sprillans färska låtarna höll genomgående hög kvalitet. Den oerhört produktive och högt rankade stilbildaren gav medmusikanterna generöst med utrymme. Snappade upp att raffinerade trumslagaren Marcus Gilmore anlitats av Chick Corea medan fine pianisten Pablo Held ingått i konstellation hos John Scofield. Potter skiftar gärna mellan basklarinett och tenorsax inuti sina kompositioner. Därtill fyrade han av ett avancerat melodiskt solo på sopransax. Den akustiska musiken förstärks numer i form av loopar som lagrats i en sequenzer, vilket på ett diskret vis gav en ytterligare dimension. Rytmik och harmonier i samverkan förlänade konserten flera stunder av stor skönhet. Det var mäktigt! I slutfasen infann sig ändå en viss mättnadskänsla.

Le Systéme, som jag sett förut, är en duo bestående av Fabian Kallerdahl och Michael Edlund. Deras välutvecklade samarbete beror på att de känner varandra sedan Music Music Music. Man jobbar i ett ovanligt format, samma trummor och orgel-koncept som epokgörande Hansson & Karlsson. På Nef spelade duon ofta raka beats, emellanåt drömska ballader, ibland invävda flätor och genomgående groovigt. Kallerdahl, vars signifikanta orgelljud förmedlades av en processor kopplad till två klaviaturer, skriver snygga sympatiska kompositioner. Två gäster kompletterade: ekvilibristen Mattias Ståhl på vibrafon och Tomas Gustafsson på melankolisk uttrycksfull sopransax. Den sistnämnde briljerade i Louis Blues. Efter hand blev det uppenbart att Edlunds prestation måste berömmas särskilt. Utan överdriven yvighet utnyttjar han metodiskt hela trumsetet, vilket resulterar i oemotståndligt sväng. Samtliga fyra förenades slutligen i extranumret, ett vitalt up-tempo stycke betitlat Wow. Festivalen gick i mål på Unity med Den Lille, Lille Band vars andra set jag hade förmånen att vara med om. I gruppen ingår för mig nya ansikten, undantaget eminente Adam Ross på trummor. Vilket fynd jag gjorde på internationella jazzdagen. Energin och glädjen smittade av sig. Det supertajta bandet var sensationellt bra! Vill speciellt framhålla Olof Wullt på gitarr och saxofonisten Axel Mårdsjö. Vad månde bliva av dessa hetsporrar? Och på jammet efteråt rök det bildligt talat om Ross, en fröjd att bevittna en yrkesman i sitt livs form.

Mats Hallberg