Orkestrar som Sammy Rimmington, Second Line Jazzband, Red Wing Band, Mystos Hot Lips, Vintage Jazz Big Band, Sir Bourben Dixieland Band, Swing Brothers, Peoria Jazzband, Max Lagers New Orleans Stompers, alltså idel bekanta dominerade Göteborgs jazzfestival, som från och med i år flyttats från augusti till maj. Förnyelsen är inte stor, men tyvärr är det så att den så kallade tradjazzpubliken vill ha säkra kort, nymodigheter vill man helst inte lyssna på.
Emellertid, några moderniteter smög sig på, bland dem Gilbert Holmströms Quartet. Den stora nyheten var dock denna konstellation:
Suzanne Brögger vo, Anders Bergcrantz trp, flh, Jacques Werup, cl, ts, vo, Karin Sandén Berg, cello, Bob Stalin p, Johan Bergström slagverk. Gruppen spelade på Göteborgs Konserthus den 29 maj.
Konserthuset var tämligen glest besatt när detta på pappret säkra kort stod på estraden. Cirka 500 kom, många av dem festivalbesökare med så kallade pass, som gav entré till alla evenemang. Flera av dessa besökare kom och gick under konserten, som bara varade i 75 minuter. Störande för de ett par hundra tappra som ville lyssna rejält.
2006 kom den danska författaren Suzanne Brögger ut med en cd: Blå biografi – en musikessä. Texterna till sångerna var hennes, kompositörer var flera danska väl etablerade jazzmusiker, som också ackompanjerade henne. Cd:n fick stor uppmärksamhet inte bara för att texterna var något självutlämnade utan främst för att hon sjöng med en rökig nattklubbsröst och med stor feeling. Hon behärskade bluesens uttryck. Jag gav henne idel lovord i OJ.
Jag trodde att Suzanne var konsertens frontfigur, men så blev det inte. Författaren, poeten med mera Jasques Werup från Malmö tog alldeles för stor plats. Han reciterade, berättade anekdoter (en del dock ganska roliga), spred egna visdomsord, sjöng, spelade klarinett och tenorsax. Någon stor jazzartist är han dock inte.
Det blev inte så många låtar med Suzanne, tyvärr, eftersom hon på lördagskvällen hade en klarare röst än på cd:n. Men blueskänslan var inte att ta miste på. Ibland kändes det som om hon satt där på scenstolen mest som en galjonsfigur. Mera Brögger och mindre Werup hade inte skadat.
Nåväl, vi fick höra några av hennes egna låtar, bland dem Weirdo och Swingdoor Daddy Stride, hon sjöng med i Jaques´ version av St Louise Blues. Inte mycket mer, Werup hade så mycket ”angeläget” att berätta i ord och ton.
Konserten hade mera av karaktären jazz och poesi i det intima formatet, men intimiteten försvann på den stora konserthusscenen. Den mest jazzige var nu Anders Bergcrantz som elegant spelade både trumpet och flygelhorn. Han har en vacker ton och stark känsla för improvisation och nyanser. En bra solist var också pianisten Bob Stalin. Slagverkaren Johan Bergström stod för ett par roliga inslag då han spelade på diverse miniflöjter och andra udda instrument. Karin Sandén Berg spelade vacker cello, ibland utan stråke och det fungerade ungefär som en ståbas.
TORE LJUNGBERG
Som prenumerant på tidningen JAZZ kan du här logga in och läsa låsta artiklar och alla tidigare nummer.
Inte prenumerant ännu? Prenumerera här
