Goran Kajfeš Tropiques & Christer Bothén hyllade Don Cherry

OJ! En kväll om Don Cherry
Fasching, Stockholm, 20 februari 2018.

Den andra temakvällen kring jazzens förnyare och viktiga ”influencers” – en konsert- och föreläsningsserie sammansatt av Fasching och Orkesterjournalen i samarbete med Svenskt Visarkiv – ägnades åt Don Cherry. En musiker som på flera plan vidgade jazzens horisont och både tog jazzen ut i världen samtidigt som han tog världen in i jazzen. Hans öppna, nyfikna och oreserverade utforskande av det vi idag, ofta lite slarvigt, benämner världsmusik och förmåga att både binda samman traditioner och bryta upp konventioner var på många sätt unik.

OJ:s redaktör Magnus Nygren inledde med att lyfta fram Cherrys utveckling under sextiotalet, vilken tog avstamp i uppbrottet från Ornette Coleman. En frigörelse som bland annat ledde Cherry till Europa, där han breddade sina influenser och fick möjlighet att utveckla sin egenart och profil vilket påtagligt präglade hans utgåvor på Blue Note i mitten på sextiotalet. Att det fanns ett genuint och tidigt kosmopolitiskt intresse bortom jazzens traditionella domäner hos Cherry blev tydligt då Nygren berättade om hans uppväxt i Oklahoma. En plats som knappast kan kan karakteriseras som global, men just därför blev sådana inslag och kontakter betydelsefulla och viktiga för hans formande av det som blev hans personliga uttryck. Under 70-talet bodde och verkade Don Cherry i Sverige och påtagligt påverkade och blev en aktiv del i den svenska jazzens öppning ut mot andra kulturer, musikaliska traditioner och förhållningssätt. Christer Bothén var en av många musiker som spelade med Cherry då det begav sig och han har sedan – bland annat tillsammans med trumslagaren Bengt Berger – hållit arvet efter Cherry levande i olika egna konstellationer. Smakprov ifrån detta gav Bothén tillsammans med Goran Kajfeš Tropiques genom att generöst presentera ett antal uppgraderade, cherrymarinerade kompositioner. I ett långt och integrerat, organiskt set fick vi bland annat höra Bolon Batas Trance Dance, Bothéns Ode to Don och en lång meditativ version av Don Cherrys klassiska Desireless. Det är en suggestiv, nästan hypnotisk stämning som alstras och det slår mig hur tidlöst, gränslöst och allmängiltigt arvet efter Cherry är.

Don Cherry var en sann pionjär i ordets egentliga mening med sin öppna och prestigelösa attityd. Samtidigt är det alltid svårt att få erkännande i efterhand för något som då var banbrytande, men som idag närmast blivit en självklarhet. Vilket givetvis inte det mindre viktigt att lyfta fram och ge Don Cherry hans rättmätiga plats i den pågående jazzhistorien, något som denna kväll definitivt medverkade till.

Ulf Thelander