Gränslös och livlig norsk jazz med Marthe Lea Band på Fasching

Marthe Lea Band

Andreas Røysum cl, bcl, vo, Marthe Lea fl, ts, vo, Hans Kjorstad vi, Egil Kalman b, synt,
Hans Hulbækmo dr.Fasching 17 november 2024

Den norska saxofonisten, flöjtisten och kompositören Marthe Leas grupp var en upplevelse att få höra live! Hon har uppmärksammats i ett flertal sammanhang och ingår i grupper som Paal Nilssen-Love Large Unit för att bara nämna en. Marthe Lea Band har släppt två skivor, Asura (2021) och Herlighetens vei (2023) båda på Motvind Records.

Konserten denna kväll, på ett hyfsat välbesökt Fasching, blev till en resa genom olika musikaliska världar som ändå är en och samma värld. Inledningsvis med ett folkligt sväng som fångade mig direkt. Lea på tenorsax, Andreas Røysum på basklarinett, Hans Kjorstad på fiol, Egil Kalman på bas och Hans Hulbækmo på trummor. Musiken blev snart mer jazzig för att sedan lösas upp i friare former, då Lea med tre flöjter i munnen samtidigt! Lea och Røysum använde också rösterna i en slags sång och ordramsor. Vilket språk det var gick inte riktigt att förstå!?

Att Lea är en lysande flöjtist hördes, i vad jag upplevde som nästa stycke, på blockflöjt i en mer nordisk traditionell dansant folkmusik. Men också då hon trakterade en marockansk flöjt i ett senare stycke. Men så fort man eventuellt kände sig trygg och ”hemma” tog musiken en vidare till en ny plats. I nästa stund kunde det bli närmast kaosartat med spräckig frijazz. Härligt!

Att spela folkmusik i en viss tradition och strikt hålla sig till det idiomet kan självklart vara intressant i sitt sammanhang. Men det kan också bli alltför pretentiöst och begränsande. Musik handlar om så mycket mer. Jazzmusiker har i allmänhet ett friare förhållningssätt till traditioner. Ofta är det bra melodier och utmanande rytmer som man inspireras av. Det har Lea verkligen förstått att göra bruk av. Fräcka och spännande blandformer samt en musikalisk gränslöshet utmärker Marthe Leas förenande musik. Ett oortodoxt sätt att levandegöra folkmusik, där både tradition och förnyelse samsas på ett befriande sätt. Detta universella musicerade för naturligtvis tankarna till en föregångare som Don Cherry.

Från den senaste skivan framfördes också den fina Aldri ska eg glemma livet.

Genomgående ett fint gruppspel, bra sväng och många fina solon. Förutom Lea själv, fångade Kjorstads fiol och Røysums klarinettspel mig särskilt!

Ett set blev det, vilket var ett klokt upplägg med tanke på musikens karaktär och den stämning och inte minst den publikkontakt som byggdes upp under resans gång. Som extranummer fick den vid de här laget exalterade publiken höra Klegg som är norska för insekten broms.