Hälleviks Tradjazzfestival firade 20

Hällevik Tradjazzfestival 8-10 augusti, 2024 

Hällevik i Blekinge måste vara en av de vackraste festivalplatserna på denna jord – möjligen i konkurrens med franska Juan-Les-Pins och norska Molde. Här på Listerlandet precis vid havet, har det arrangerats tradjazzfestival sedan 2004. I helgen var det således 20-årsjubileum för Hälleviks Tradjazzfestival .

Det kommer 2000-3000 besökare varje år till tradjazzfestivalen och i år är inget undantag. Det är fullsatt överallt på de tre spelställena Tältet, Havsbadet och Dagmars restaurang. Stämningen är på topp och den blir speciell i hamnstråket när man blickar ut över havet med den svängiga musiken i bakgrunden.

Jag hade bara möjlighet att bevista lördagens konserter, så därför missade jag tyvärr såväl Sarah Dawn Finer som danska Jazz Five och Carling Sisters från Lund.

Adrian Cox är en publikfavorit och något av en folkhjälte i Hällevik. Här har han spelat i många år och här har han träffat en svensk kvinna och slagit sig ner, när han nu inte turnerar (vilket han gör ca 200 dagar om året). Cox fick också Hälleviks musikstipendium under en av festivaldagarna. Han är en av de ledande klarinettisterna i sin genre och han har uppträtt i över 30 länder under de senaste åren. I Hällevik uppträde Cox tillsammans med några mycket kompetenta musiker: Denny Ilett, gitarr, Simon Reid, bas och danske Andreas Svendsen på trummor. De börjar med en svängig version av gamla  Night and Day , som följs av en innerlig tolkning av klassiska  Careless love . Adrian är full av infall och idéer och hans solon är helt oförutsägbara – en härlig musikant! Den lyhörde trummisen Andreas Svendsen måste framhållas. Han spelar verkligen trummor med utsökt teknik och känsla. Måste särskilt berömma hans delikata spel med visparna.

Flera danska band  medverkade.  Jensens Jazz Serenaders spelar småtrevlig gammaljazz och svänger stillsamt. The Spirit of New Orleans  är ett New Orleans-band med stor förkärlek till gospellåtar. Trombonisten Preben Nissen pratar trevligt med publiken och får  fin publikkontakt. Däremot har jag nog aldrig tidigare sett någon musiker som uppmanat publiken att klappa baktakt…

Second Line Jazzband avslutade festivalen och befäster sin ställning som Sveriges i särklass bästa band i sin genre. De behärskar den genuina New Orleansstilen som i Jelly Roll Mortons  Black Bottom Stomp  och mer lättsamt gods som C´est magnifique och I can´t take my eyes from you. En sanslöst hårdsvängande When the saints  gör att tältet vid hamnområdet nästan lyfter. Det blir glädjerus och stående ovationer, vilket resulterar i extranumret Goodnight Irene i en alldeles egen, svängig version. Second Line levererar, som vanligt. När dessutom trombonisten, sångaren och bandledaren Niklas Carlsson är på sitt festligaste fabuleringshumör i mellansnacket, kan det bara bli fullständig succé. Detta trots en gungande scen, som gör det svårspelat för framförallt trumpetaren Klas Nilsson. Men även detta bemästrar bandet, så professionella är de. I sanning ett underbart band, som går hem i alla läger!