Halsbrytande harmonier och tungt sväng med Shai Maestro

Shai Maestro Quartet, Hörsalen, Kulturhuset/Stadsteatern, Stockholm Jazz Festival, 16 oktober 2022

Shai Maestro p, Ofri Nehemya dr, Jorge Roeder b, Philip Dizack tp

Shai Maestro kommer ut på Hörsalens scen i Kulturhuset och berättar att han har en särskild relation till Sverige. Samma sak sa basisten Avishai Cohen under Fasching In Bloom-giget på Skeppsholmen i somras. (Det var för övrigt i Cohens trio som Maestro slog igenom 2008 i och med skivan Gently Disturbed.) Det är visst något visst med israeliska musiker och Sverige, oavsett vad staten Israel vill hävda.

Därefter presenterar Maestro kvällens upplägg. Pedagogiskt. En fast repertoar men utan bestämd ordning vilket lämnar en hel del utrymme för improvisation och spontanitet. (Även ett signum för e.s.t., som Shai Maestros trio ofta jämförs med.) Vilket det också blir. Improviserat och spontant. Det här är jazz på riktigt. Inga halvmesyrer. Om inte blodigt så åtminstone svettigt allvar.

Det svänger något kopiöst emellanåt. De första 35 minuterna är mästerliga. Styckena The Dream Thief,  Time  och GG flyter in i varandra sömlöst och friktionsfritt. Unge Ofri Nehemya är en naturbegåvning, bokstavligen, han slår på trummor och cymbaler med en naturlig lätthet som är nästan oförskämd. Det finns en klubbgenre som heter breakbeat,  den går vanligtvis i rasande fart i oftast 4/4 men med häftiga, närmast schizofrena taktbyten. Något liknande gör Nehemya, fastän tvärtom, liksom. Kanske beatbreak är en bättre term för hans virtuosa spel. Hans idoga bruk av cymbalerna och snabba taktförskjutningar för tankarna till just brittisk klubbmusik och DJ-sampling.

Peruanske basisten Jorge Roeder, som stått vid Maestros sida sedan den självbetitlade debutskivan 2012, är trygg och stadig, utan åthävor. Precis som en bas på bygget ska vara. Maestro själv är en klassiskt skolad pianist. Det ger en stadig grund att stå på. Han har som råd att komma in en smula för tidigt eller för sent utan att det blir fel för det. Dessutom ger han sina medmusiker nära nog lika stort utrymme som sig själv. Storsint och sympatiskt.

Philip Dizack är nyast i sammanhanget, sedan trion utökades till kvartett. Han blåser med mycket luft vilket kan förläna trumpeten flygelhornets tjockare, grötigare klang och samtidiga arv. Den som tog del av min recension av kvartettens senaste skivsläpp Human (ECM, 2021) (se OJ#1/21) vet att jag var en smula besviken och tveksam till kvartettformatet. Omdömet består. Trumpeten tillför inte något nämnvärt och känns faktiskt stundtals satt på undantag.

Fast det förtar inte helhetsintrycket. Efter den häftiga inledningen går det ned i tempo och kvalitet en aning och blir lite tillvant, för att sedan, desto effektfullare, återigen ta fart i halsbrytande harmonier och bli riktigt avantgardistiskt.

Rikard Rehnbergh