Haninge Jazzklubb varvar unga talanger med etablerade hjältar

Hur förmå en yngre publik att besöka jazzklubb? Ett sätt kan vara att släppa fram unga talanger och förhoppningsvis locka deras generationskamrater att komma och lyssna.

Runt i landet finns mer än hundra jazzklubbar under paraplyorganisationen Svensk Jazz. Haninge Jazzklubb hör till de framsynta som ger unga talanger chansen att agera förband till etablerade hjältar.

När Bernt Rosengrens Gyllene Skivan-belönade Solsidekvartett framträdde den 8 november på restaurang Skeppet i Haninge centrum inleddes aftonen med tre unga gentlemen som bjöd på spännande och försigkomna tolkningar av legendarer som Lennie Tristano, Ornette Coleman och Charlie Parker. Valet av kompositörer skvallrar om en raffinerad insikt i jazzens mer intrikata finrum.

– Tristanos harmonistrukturer erbjuder något nytt som vi gillar att testa. Fast det är förstås inget fel på mer vanliga kompositioner. Och vad gäller Charlie Parker är han en självklar förebild sedan länge.

Säger den blott 16-årige gitarristen Niklas Fite, som går andra året på Södra Latins musikgymnasielinje. Klasskamraten vid kontrabasen är Mauritz Agnas och bakom trummorna Konrad Agnas, nyligen utexaminerad från Musikhögskolan i Stockholm. En trio som ger hopp om jazzens fortlevnad.

På frågan om att ha musiken som levebröd svarar Niklas Fite att han givetvis helst av allt vill kunna försörja sig på den musik han själv föredrar att spela.

– Men eftersom jag inser att det kan bli svårt kan jag också tänka mig att syssla med pedagogik. Vilket jag absolut inte ser som någon nödlösning!

Innan Niklas, Mauritz och Konrad kliver av scenen bjuder de på ett extranummer i form av Charlie Parkers snabba och knixiga Ornithology. Eftersom de släpper loss ett snäpp mer än tidigare blir detta nummer minikonsertens bästa, som ger absolut mersmak på trions förmåga.

– För mig kunde de ha fortsatt lira hela kvällen, utbrister en ungefär 75-årig jazzklubbsmedlem spontant. Kommentarer från de unga musikanternas vänkrets uteblir, helt enkelt därför att tyvärr ingen i den ålderskategorin fanns på plats.

När så Bernt Rosengrens kvartett övertar scenen ges en osökt möjlighet att jämföra den betryggande mognad och självklarhet som uppenbaras, eftersom minnesbilden av det skönt ungdomliga och mer sökande fortfarande klingar i medvetandet.

Konstnärlig fullkomlighet kräver mognad och långvarigt processande. Bernts tolkning av Lars Gullins ballad I´ve seen är av den arten och får också den typ av applåder som signalerar att nu är vi alla överens; detta var ett mästarprov, inget snack om saken.

Med stor entusiasm mottogs även den speciella gästsolisten denna afton; danska altsaxofonisten Christina von Bülow. Hon är helt uppenbart en själsfrände till Bernt Rosengren. De trivs tillsammans och de producerar till synes helt självklart gemensamma melodilinjer och understödjer varandra med effektiva andrastämmor.

Christinas solospel har ett både lättjefullt och på samma gång självklart uttryck. Alltid logiskt och välmodulerat, ständigt med rytmiskt flyt och bibehållen balans. Kvartettens övriga medlemmar ger både henne och Bernt Rosengren all den uppbackning de önskar.

Extranumret i form av en snabb version av den gamla teveserien Flintstones signaturmelodi, följt av ännu ett extranummer i form av Count Basies klassiska storbandsnummer Splanky, bekräftar på något sätt det som Fats Waller yttrade apropå jazzens underbara oförutsägbarhet.

– One never knows. Do one?

Text: Leif Domnérus
Foto: Nilla Domnérus

Haninge Jazzklubb, jazzcafé på restaurang Skeppet, Haninge Centrum, 8 november.

Ung jazztrio med Niklas Fite gitarr, Mauritz Agnas kontrabas & Konrad Agnas trummor. Dessutom Bernt Rosengrens kvartett med Bernt Rosengren tenorsax, Stefan Gustafsson piano, Hans Backenroth kontrabas & Bengt Stark trummor. Gästsolist danska altsaxofonisten Christina von Bülow.