Happeningbetonat på Victoria

Icedor Johansson
14 nov 2012 20:50

P1000638

Hellosan! hälsar saxofonisten Martin Küchen den trivsamt fullsatta Victoriateatern. Sen tar han liksom sats, både en och två och tre gånger. Justerar röret lite, sen kör han över oss alla.

Vi hukar oss först men sen är det bara att ta emot. Publiken gillar vad dom hör och bifallen är tunga. Jag hör under kvällen både Albert Aylers musik och Ornette Colemans, både den med Don Cherry och den med Dewey Redman.

Gäst för kvällen är legenden Joe McPhee som med sin pockettrumpet och sin tenorsax får spela rollen av både Cherry och Redman. McPhee gör ingen besviken. Han klämmer och ibland sjunger osannolika toner ur sina båda instrument.

Küchen är gruppens clown och tjoar då och då försiktigt samtidigt som han sordinerar sin silvriga altsax med en rund chipsförpackning. Vi får också prov på tenor, baryton och sopranino och mina tankar går åter till en sorts cirkusmusik. Då inte negativt menat!

Kvartettens musik har ingen direkt puls i botten utan rytmen kommer som resultat av de fyras improvisationer som studsar runt i lokalen och mellan musikerna. Raymond Strid markerar och accentuerar där man minst anar det och använder skickligt sitt trumsets alla ingredienser.

Per Zanussi på bas är de små medlens basspelare och hans betydelse för helheten kan bara förstås av den som kan tänka bort honom ur detta sammanhang. Och det går ju inte.

En på flera sätt stor konsert blev ju denna happeningbetonade kväll. Drygt sextio minuter effektiv musik utan paus och med ett kortare extranummer. Detta gillar jag. Bara vid ett tillfälle bjöds på mera harmonisk musik byggd på en liten tretoners fras som alla efterhand tog upp. Effektfullt !

Denna tidiga kväll på Victoriateatern blev en hyllning till både den amerikanska och den europeiska frijazzen. Kan egentligen bara jämföras med en konsert med John Tchicai i Lund för något halvår sedan. Eller med konserten med Nu Band och Roy Campbell på Victoriateatern januari 2011.

Text & foto: Stig Linderoth