Årets upplaga av Vinterjazz i Danmark (den tolfte sedan starten 2001), som pågick mellan 3 och 19 februari, var en del av Köpenhamns Winter Wonderland Cool Festival, som utöver jazzen hade mässor och festivaler inom konst, mode, design och arkitektur.
Copenhagen Jazz Festival stod som projektledare för jazzspelningarna som producerades i samarbete med diverse klubbar och olika arenor. Huvudsponsor och största bidragsgivare var Nordeastiftelsen. Festivalen bjöd på en eklektisk mix av såväl starka danska som internationella profiler.
Förutom i Köpenhamn kunde man i år lyssna till jazz i alla dess former på över 75 platser runt om i landet. Över 200 konserter genomfördes under 16 intensiva dagar. Jylland, Fyn, Bornholm och Själland var övriga platser där det arrangerades jazzkonserter.
En av festivalens huvudattraktioner var Grand Prize Concert som ägde rum på gigantiska Konserthuset i Köpenhamn.
Hederspriset (Copenhagen Jazz Festival Honorary Award) tilldelades två legendarer: danska trumpetaren, arrangören och kompositören Palle Mikkelborg (71 år) samt amerikanska tungviktaren, trumslagaren och kompositören Jack DeJohnette (70 år i år) – två av den moderna jazzens verkliga storheter.
Motiveringen löd: För deras livslånga betydelse för musiken och deras ständiga krav på kvalitet och förnyelse. Pristagarna hade båda fått fria händer att forma varsin konsert under kvällen.
Palle Mikkelborg kallades sitt projekt Journey 2. Han hade plockat ihop namnkunniga musiker, såsom danska slagverkaren Marilyn Mazur, Ayi Solomon på slagverk och jazzdans (!), svenska basisten Jonas Hellborg, Helen Davies på harpa, Mikkel Nordsjö på gitarr, Thomas Li bakom keyboards och Joakim Dam Thomsen på oboe.
Materialet var baserat på skrivna kompositioner men gav stort utrymme för improvisation. Musiken presenterades delvis i långa sviter som bestod av både nytt och äldre material. Det var jazz som var sprungen ur den klassiska musiken, men den hade smyckats med influenser från rocken och funken.
Inspiration och tonföljder från kompositörer som Charles Ives, Schoenberg och George Russel kunde skönjas. Ljudbilden kändes väldigt 80-tal. Den direkt igenkännbara musiken var fragment ur Mikkelborgs verk Aura samt en del material ur 1986 års Heart To Heart.
Mikkelborg samarbetade ju som bekant med Miles Davis på Aura – skivan som kom 1987 då Mikkelborg arrangerade och komponerade allt material. Mikkelborgs karaktäristiska, atmosfäriskt spirituella trumpetsound stod i fokus under hela konserten. Han dubblerade även med keyboard i flera nummer.
Det blev förvånansvärt nog bara en delvis lyckad konsert: i de snabbare, rockigare numren blev ljudbilden grötig och Hellborg, som ofta dominerade, hade uppenbara problem att få sin bas njutbar att lyssna till. Gruppkemin ville inte riktigt infinna sig, det var i de mer meditativa och nedtonade kompositionerna som musikerna fann varandra.
Mazur var ständigt påpasslig och uppfinningsrik bakom sin slagverksarsenal, hennes timing och närvaro var hela tiden obeveklig. Hellborg fick glänsa i ett par nummer med udda basfigurer och harmonier, likaså lyriska harpisten Davies.
Stor eloge dock till maestro Mikkelborg som alltid ser till att bryta de rådande konventionerna – denna afton kom han dessvärre inte riktigt ända in i mål, mycket på grund av att medmusikanterna inte till fullo tycktes dela Mikkelborgs musikaliska vision.
DeJohnette hade allierat sig med en ny trio: spanjoren Chano Dominiques (Paquito Di Rivera) och basisten Jerome Harris (mer känd som tidigare gitarrist (!) i Sonny Rollins och Cassandra Wilsons band). Harris spelade dock ihop med DeJohnette på hans Oneness redan 1998.
Materialet trion presenterade på Konserthuset var mestadels hämtat från DeJohnettes kommande skiva Soundtravels. Med DeJohnettes förflutna hos mästare som Charles Lloyd och Miles Davis och det fortfarande pågående, mångåriga samarbetet med Keith Jarretts trio, var förväntningarna naturligtvis högt uppskruvade inför konserten.
Straight klassiskt triojazz av bästa märke, t ex Sonny Light, varvades med superba rumba- och latininspirerade nummer som Salsa For Luisito och meditativa rytmer som doftade Karibien och Västindien, som i Soulful Ballad. DeJohnette själv var på strålande spelhumör och bjöd på magiska men lagom korta trumlicks med sanslös timing, finess och smekande finlir.
Dominiques latinska spirituella spelstil passade DeJohnette som hand i handsken och var en stor behållning under hela konserten. Dessvärre sviktade ljudbilden även här stundtals, vilket sänkte helhetsintrycket. Mikkelborg höjde dock temperaturen mot slutet av DeJohnettes konsert då han kompletterade trion i en jambetonad svit bestående av Milesmedleys och en racersnabb Blue Monk.
Förutom Mikkelborg och DeJohnette förärades basisten Jasper Høiby från Fronesis pris på Konserthusscenen i kategorin ”Young Talent Award”. En annan nämnvärd konsert jag hann uppleva under min vistelse i Köpenhamn var den svenske men i Danmark baserade gitarristen, kompositören och saxofonisten Gustaf Ljunggrens projekt med trummisen och kapellmästaren Emil De Wall, New American Cinema.
Deras eftermiddagskonsert på Dansk Arkitektur Center baserades på konceptalbumet Elguitar & Saxofon. Humoristiska och nyskapande tolkningar av klassiska filmteman ur filmer som Taxi-Driver, Deer Hunter, Gudfadern framfördes. Kvartetten bjöd på en fontän av sprudlande improvisationer och målade upp fantasieggande ljudlandskap till videoprojektioner vilket gav mersmak.
Pianisten och kapellmästaren Jan Kaspersens Sextet formligen rev ner taket i ett trångt och svettigt Jazzcup. Omistliga Mingusnummer varvades med hårdsvängande hardbop, då bandet anfört av altsaxofonisten Christina von Bülow och tenorsaxofonisten Fredrik Lundin eldade på friskt.
Pianisterna Bobo Stensson och Lars Jansson var på plats i Köpenhamn. Janson var bokad två kvällar på nya Montmartre: dels med den nya danska trioformationen Thomas Fannasbaek och Paul Svanberg. dels tillsammans med sångerskan Linda Pettersson. Janssons mästerliga triokonsert på Montmartre var för mig en av festivalens absoluta höjdpunkter. Lika delar intimt laddad som sublim triojazz i absolut toppklass. Ny skiva på gång med denna trio – håll utkik!
Magi skapade även Bobo Stenson under sin solopianokonsert på Den Store Diamant. Med fabulös pianohantering och med sitt tydliga, nordiska lyriska tonfall trollband han den förvånansvärt fåtaliga lyssnarskaran.
Jag ser redan nu med glädje och spänning fram emot nästa års upplaga av Vinterjazz.
Patrik Sandberg
Som prenumerant på tidningen JAZZ kan du här logga in och läsa låsta artiklar och alla tidigare nummer.
Inte prenumerant ännu? Prenumerera här
