Herbie Hancock, Stockholms konserthus, 6 december 2008.Herbie Hancock keyb, Grégoire Maret hca, Terence Blanchard tp, Lionel Loueke g, James Genus b, Kendrick Scott dr.
Herbie Hancock har växlat spår genom åren och alltid varit svår att genrebestämma. När jag såg honom på en jazzfestival i början av 90-talet kände han sig till och med tvungen att förklara för publiken att det skulle bli akustisk jazz denna kväll – ingen fusion, ingen elektronik.Men när han nu i december äntligen kom till Stockholm efter en omfattande Europaturné (närmare 50 konserter på 10 veckor), försökte han inte genreförklara sig – och ärligt talat vet jag inte hur han skulle ha beskrivit musiken denna gång. Jazz i vid bemärkelse kanske, med influenser både från världsmusik och klassisk musik.
Hancock bjöd både på fritt associativ och strikt formbunden musik, akustiska och elektroniska inslag, flödande stämningsmåleri och dansgolvsfunk. Konserten påminner egentligen inte om något jag tidigare upplevt. Inte heller turnébandet faktiskt, med sättningen bas, trummor, trumpet, gitarr, keyboard och munspel. Hancock hade valt att slopa pausen för att istället hålla Stockholmspubliken fången i tre hela timmar. Och när han nu hade auditoriet på plats, utan möjlighet att fly, hade han fräckheten att i alla bemärkelser tänja på musiken; jag tror att man hann med 7 eller 8 låtar sammantaget.
I långa stycken var musiken också ganska krävande; den krävde verkligen uppmärksamt lyssnande, men just därför blev den samlade effekten till sist så mycket starkare (ungefär som när man sett en fyratimmars Parsifalföreställning). Herbie Hancock tycks ha för vana att börja sina konserter med att tala till publiken, och han är också noga med att ge information mellan låtarna. Här smickrade han publiken en del, presenterade sina medmusiker ganska ingående och berättade att han kvällen innan varit på Glenn Miller Café i Stockholm för att se sin svenske kompis, trumslagaren Peter Johannesson. Onekligen sprider detta värme – Hancock utstrålar en vänlighet som vår värld inte flödar över av precis – men det ymniga pratandet betyder också hack i konsertflödet.
Efter tio minuters prat inleddes hur som helst konserten med klassikern Actual proof från Hancocks tid med funkgruppen Headhunters – en märklig och komplex komposition som inte minst kräver en fullödig batterist, något som Kendrick Scott verkligen visade sig vara. Actual proof följdes sedan av en lång stämningsmättad Speak like a child sammanfogad med Wayne Shorters V (Visitor). Hancock framförde ytterligare några av sina mest kända kompositioner under kvällen – alla i nya, fräscha versioner.En maratonkonsert som denna innehåller förstås svackor, och visst kan man tillåta sig ha synpunkter. Den schweiziske munspelsvirtuosen Grégoire Maret kom till exempel inte riktigt till sin rätt och hördes knappt i ensemblespelet.
Den spännande gitarristen Lionel Louke, född i Benin, lyckades egentligen inte visa sin egenart förrän under ett fantastiskt solonummer i slutet av kvällen (där hans makalösa vokalinsatser faktiskt fick mig att tänka på röstkonstnären Jaap Blonk). Terence Blanchard, en av nutidens främsta trumpetare, underutnyttjades å det gruvligaste. Han dvaldes under långa stunder bakom flygeln, och hade tror jag bara tre solon. Ändå blev detta en konsert att minnas – en märkvärdig och unik upplevelse där helheten var större än de enskilda insatserna.Mot slutet inföll en av kvällens höjdpunkter: ett långt, sublimt soloparti med Hancock, ett mediterande vid flygeln som mer passade just i ett konserthus än på en jazzklubb. Konsertens ordinarie del avslutades sedan med en suggestivt gungande och nonchalant tillbakalutad version av 60-talsklassikern Cantaloupe Island, och den kändes verkligen som en befrielseakt efter en lång, vindlande, inte helt lättuggad, men storartad konsert. Temperaturen höjdes ytterligare under extranumret – Headhunterhitten Chameleon – där Hancock lyckligt vandrade omkring med sin bärbara synt och i tur och ordning duellerade med bandmedlemmarna. Publikens jubel ville inte tystna.
