JH3. Foto: Heiko Purnhagen

Hetsig och febrig musik med ett klart urbant drag

JH3. Foto: Heiko Purnhagen

JH3 & Sons of Kemet
Fasching, Stockholm Jazz Festival, 7 oktober 2016.

Att slå ihop JH3 och Sons of Kemet till en spelning med två set på Fasching är ett lika självklart som genialt drag av festivalledningen. Bägge ensembler spelar hetsig och febrig musik med ett klart urbant drag och en rejäl dos jazzig minimalism.

Jari Haapalainen (batteri), Per Texas Johansson (tenorsax) och Daniel Bingert (elbas) är en osannolik trio. Den förstnämnde har ett förflutet i Luleås stolthet Bear Quartet och som ofta anlitad producent. Den andre tog time-out och kom tillbaka med ett förbluffande album – De långa rulltrapporna i Flemingsberg – som per omgående belönades med Gyllene Skivan. Och den tredje känner kanske de flesta från sin far Hectors band Latin Lovers och som filmkompositör.

Trion spelar en rak, enkel och stundtals brutal punkjazz i en enda taktart, ibland alla tre i en simultan taktart. Lite som Fire!-trion eller Sonny Rollins dito. Styckena är korta, sällan längre än två minuter. Vilket är synd. Applåderna mellan varje stycke blir i längden tröttsamma och bryter abrupt det flöde och flyt som trion annars bjuder på. Det märks att de blivit varmare i kläderna sedan förra Faschingspelningen – se OJ nummer 3 2016 – och debutplattan Fusion Machine som ligger på skivdiskarna just nu är anledningen till det.

Sons of Kemet. Foto: Heiko Purnhagen
Sons of Kemet. Foto: Heiko Purnhagen

Sons of Kemet – ett uråldrigt namn på forna Egypten – är en Londonkvartett som blandar och ger från olika musikaliska influenser världen över: I deras musik möts karibiska rytmer som soca och dub; New Orleans-brass och kreolsk cajun; västafrikansk folkmusik samt den uppsjö av populärmusikaliska stilar som återfinns i en engelsk storstad: drum’n’bass, r’n’b, rock’n’roll och så vidare.

De dubbla batteristerna Seb Rochford och Tom Skinner hetsar mot eller duellerar med varandra i en sorts trumstocksfäktning. Fäktning är en liknelse nära till hands då den, i träningssyfte, handlar lika mycket om att finna motpartens blottor som att dansa med denna. Hursomhelst är det högsta tempo från start. Shabaka Hutchings framstår som ensemblens ledare där han som dirigerar skeendet från höger med sina händer ömsom i luften, ömsom över klaffarna på en hetsig sax.

Men mest noterbart är det instrument som sällan – om någonsin – återfinns i en jazzensemble förutom storbandet: bastuban. Tubablåsaren som för kvällen ersatt Theon Cross spelar mångfacetterat och ger musiken en lika bokstavlig som bildlig tyngd. När han får ett tillfälle att briljera låter han tuban mullra dovt som en didjeridoo och drilla högt som en blockflöjt. Skickligt och roligt att få ta del av ett i sammanhanget udda instrument.

Även om kvartettens stycken är bra mycket längre än trions och innehåller ständiga taktskiften så går de oftast i samma febriga tempo. Det är ett minus. Och ett plus för JH3 som interfolierar en pastoral ballad här och var för att inte bara variera utan även framhäva att omväxling är bäst. Först på slutet, när det är dags att cykla hem efter tre timmars tinnitusattacker, kommer Den svarta jordens söners efterlängtade ballad. Så dags då.

På cykeln hem genom en alltmer höstlik stad kommer jag att tänka på de två minimalistiska operor som går i Stockholm just nu. Folkoperan ger Philip Glass opera om Gandhi i Satyagraha och Kungliga operan John Adams Nixon in China. Där JH3 spelar ett stycke i en enda bestämd taktart, likt Glass opera går i samma takt en hel akt; där växlar Sons of Kemet takt lika ofta som Adams.

Rikard Rehnbergh

Annonser
Annonser
array(8) { [0]=> int(51323) [1]=> int(54566) [2]=> int(55369) [3]=> int(55403) [4]=> int(56015) [5]=> int(55813) [6]=> int(55316) [7]=> int(50803) }