Hög musikalisk kvalitet när jazzdagen firades

Emil Brandqvist Trio, Karin Hammar Fab 4, Makross med Linda Bergström, Ylva Ratjen, Anna Högberg, Naoko Sakata
Halmstad, Stockholm, Kristianstad, Örebro, Härnösand och Lerum, 30 april 2020.

Den 30 april, på Valborgsmässoafton infaller sedan 2011 The International Jazzday inrättad av världsorganisationen Unesco. Firandet av den internationella jazzdagen har inte firats i någon större skala här hemma i Sverige tidigare, men i år var tanken att flera artister skulle ”ta jazzen till [Valborgs]brasan” initierat av Riksförbundet Svensk Jazz.

På grund av den rådande coronakrisen så gick naturligtvis den planen i stöpet. Istället skapade Svensk Jazz ihop med flertalet arrangörer och jazzklubbar en nationell streamingfestival. Under fyra timmar pågick streamingkonserter varvat med studiosamtal med svenska jazzartister från söder till norr i städer som Umeå, Örebro, Stockholm, Härnösand, Lerum, Halmstad och Kristianstad. Knutpunkt Nefertiti, Jazzklubb Fasching, Umeå Jazzfestival/Umeå Jazzstudio, Öbacka Jazz & Blues, Örebro Jazz & Blues, Kulturkvarteret Kristianstad, Jazz i Halmstad, Musik i Lerum, Lerums kommun, Förvaltningen för kulturutveckling VG regionen, Musik i Syd, Musik Västernorrland och Musik Hallandia var de arrangörer som var delaktiga i samarbetet.

Här några intryck från först Patrik Sandberg och sedan Rikard Rehnbergh som hörde flera av de konserter som ägde rum under streamingfesten:

– – – – –

Emil Brandqvist trummor, komposition, Tuomas Turunen piano samt Max Thornberg kontrabas bildar tillsammans Emil Brandqvist Trio. Trion är sedan 2015 signade på Hamburg-baserade skivetiketten Skip Records och har rönt stora framgångar i framförallt Tyskland. Turunen är låst i sitt hem i Tolouse, Frankrike på grund av den pågående coronapandemin och är ersatt av meriterade Joona Toivanen till denna spelning på Kulturhuset Najaden, Halmstad. Kännetecknande för Brandqvist låtsnickeri är att sätta melodin i första rummet, en atmosfärisk, poetisk jazz inspirerad av klassisk musik och folkton skapas. Trion bjuder på en imaginär resa med material hämtat från senaste albumet Entering the Woods som When the Light Shines Through och Butterflies varvat med äldre låtar som Falling Crystals och Skog. Det empatiska ensemblespelet är luftigt elegant. Lyrikern Toivanen är en minst sagt värdig ersättare till Turunen och en viktig kugge för trions gruppsound då melodierna primärt framförs på pianot. Brandqvist stärker sin ställning som en av vårt lands främsta profilerade musikskapare med det melodiösa som signum.

En annan musikant rotad i den melodiösa jazzen är kompositören, bandledaren och trombonisten Karin Hammar. Med sin kvartett Fab 4 med Andreas Hourdakis gitarr, Niklas Fernqvist bas, Fredrik Rundqvist trummor skapades en sprakande, lustfylld konsert på Jazzklubb Fasching. Hourdakis har förutom bandledaren själv en framträdande roll i denna pianolösa kvartett. Hourdakis både förädlar och expanderar gruppklangen med sina linjära passager som faller i klockren symbios med Hammars sinnrika lyrik. Hammar är en musikant med ett starkt genrebefriande förhållningssätt i sitt musikskapande, hennes ton är både djup och omfångsrik och hon ligger lika nära till både bluesen, soulen, bossanovan som jazzen. Särskilt njutbara var de nykomponerade låtarna Walking Through, No Strings Attached och Pra voce, alla hämtade från ett kommande album som släpps i höst samt det vibrerande, innovativa extranumret Uphill.

Malmöbaserade kvartetten Makross med Rasmus Nyvall tenorsax och basklarinett, Jens Persson altsax, Andreas Henningsson bas och Kristoffer Rostedt trummor förstärkta av sångerskan Linda Bergström kunde höras i en konsert från Kulturkvarteret, Kristianstad. Makross egenkomponerade musik präglas av en fri, öppen men samtidigt okomplicerad, skojfrisk jazz, djupt förankrad både i den svenska och amerikanska jazztraditionen där namn som Lee Konitz, Ornette Coleman och Bernt Rosengren bildar referensram. Gruppen frontas av en inspirerande dynamo, de båda saxofonisterna Rasmus Nyvall och Jens Person, med infallsrika idéer och uttryck. Nyvall och Person parerar i sina solistroller på ett träffsäkert och raffinerat sätt. Även om musiken främst andas starka energier så finns det plats även för det subtila, särskilt i de nummer där Bergström bidrog med sin omfångsrika röst.

Örebros bidrag till den Internationella Jazzdagen, unga sångerskan Ylva Ratjen, var en ny trevlig bekantskap som kunde avnjutas i en konsert från Makeriet. Den albumdebuterande sångerskan och låtskrivaren hördes med Albert Berglund sax, Erik Slättberg piano, Martin Bohman bas och Oskar Cederblom trummor. Sångtexterna var igenkännande och självutlämnande framförda både på svenska och engelska och som alla bar ett budskap, som skira Våren, titelspåret från färska ep:n och nakna souljazziga Who Could Have Known som handlar om klimatångest och stress. Ratjen med band skapade musik som andades nutid – en förtätad närvaro i ögonblicket som gav mersmak.

Patrik Sandberg

– – – – – –

Den av UNESCO utsedda internationella jazzdagen är ett bra mycket trevligare sätt att spendera valborgsmässoaftonen på än att se en massa kubik ved gå upp i rök. Från Mikronesien via Kuwait till Italien (där en tentett kopplat upp sig i separata hushåll för att framföra en karantänkonsert) högtidlighölls dagen med konserter i alla, om än isolerade, former.

Från svenskt håll levererar bland annat två av landet mest begåvade kompositörer varsin improvisation. På Bryggeriet i Härnösand framför Anna Högberg ett innerligt solo på tenorsaxofon. Det kan tyckas en smula märkligt med tanke på att hennes sextett stundtals har ett tämligen expressivt och rivigt sound.

Roy inleds milt, finstilt: en lång låg bordunton med små fluktuationer, som påminner något om öppningsspåret på debutplattan Anna Högberg Attack (Omlott, 2016). Efter några minuter växlar frekvensen till frijazzläge. Med överblåsning och artikulation med läpparna och klaffarna skapar hon ett snattrande, smattrande sound. Nu är det närmare John Coltrane och Pharoah Sanders experimenterande på 1966 års Meditations än nutida dronemusik. Codan återgår till inledningens melankoliska bleke. Stycket ekar som ett stilla vrål, som resonans i vakuum.

Efteråt framkommer orsaken till titeln: Roy Okutani, lärare i trumpet, improvisation och kreativt skapande på Birka folkhögskola har insjuknat i covid-19. Genast tränger sig den krassa verkligheten på.

Efter en välbehövlig fika slår vi oss ned vid datorn igen för att se och höra Naoko Sakatas soloimprovisation på Dergårdsteatern i Lerum. Sakata börjar i klassisk stil. Lik en konsertpianist med karaktäristiskt yviga gester vid fingersättningen. Nu bryter hon av rytmen och flödet och hamrar på tangenterna. Den rödfärgade hårmanen headbangar och Bechsteinflygeln dallrar. Det hårda anslaget övergår i spridda melodiska skalor, i ett potpurri. Där hörs lite latin, lite örongodis, lite vaudeville; lite vad du vill som en lyhörd barpianist. Det märks att hon har haft Bobo Stenson som lärare. De delar det otvungna anslaget, det eklektiska förhållandet till diverse musikstilar och en lätthet att växla däremellan. Avslutningen sker under ett impressionistiskt regn, som känns igen från hennes trioplatta Dreaming Tree (Footprint, 2016). Toner som regndroppar på plåttak. Så lätt, ändå så tungt.

Min enda invändning mot improvisationerna är att de är på tok för korta, eller att de begåvade kompositörerna fått för lite tid. En akademisk kvart räcker inte långt för att göra dem rättvisa. En timme, om inte mer, hade jag gärna spenderat i sällskap med Högberg och Sakata. Någonstans brinner en eld.

Rikard Rehnbergh