Meny
Girls In Airports
Fasching, Stockholm, 7 april 2019.
Det som sticker ut mest med den danska kvintetten Girls In Airports är sättningen: keys, batteri, percussion, sax och klarinett. Basen tar keybordisten, som Ray Manzarek i The Doors, hand om. Slagverk och träblås duellerar såväl som dubblerar sinsemellan. Musiken är ett sammelsurium, som en dekokt av samtliga medlemmars spellistor i hörlurarna.
En kollega menar att musiken är stilistisk; javisst, som i späckad på stilar: progg, pop, jazz, blues, electronica, rock, impro, etno. Listan kan göras längre. Chosig och klichéartad när den är som sämst; utflippad och upptäcktslysten som bäst, när spellistan står på ”random”.
Som när Mathias Holm plockar ut ”Twin Peaks”-liknande stämmor/stämningar på orgeln, Lars Greve trakterar klarinetten som en skalmeja och Victor Dybbroe slår på gnawakastanjetterna (qraqeb) i samma taktfasta rytm som nibelungarna i den underjordiska smedjan i Nifelheim. Då är det bra, riktigt bra.
Så, plötsligt, får batteristen spel och börjar slå skalor som vore han tillbaka i barndomens tonårsrum och då faller hela ljudbilden tämligen platt. Det blir för lättköpt, för förutsägbart. Flest stycken är hämtade från gruppens fem plattor och tio år tillsammans. Flera är emellertid nya (som ännu ej släppta LIN, en skön Bollywooddoftande dänga inspirerad av Gregory David Roberts självbiografiska roman ”Shantaram”). De bådar gott.
I min recension av senaste skivan ”Live” (se OJ #2/2018 eller här) efterlyste jag vassare, skavande kanter och det får den runt 100-hövdade publiken till dels denna söndagskväll. Stundtals skaver det riktigt duktigt. Det visar sig bli rundgångarnas afton – ett par tre öronbedövande sådana under den annars så tacknämligt/sympatiskt korta konserten – men på nåt sätt så smälter det rätt naturligt in i GIA:s ljudbild.
Rikard Rehnbergh
Som prenumerant på tidningen JAZZ kan du här logga in och läsa låsta artiklar och alla tidigare nummer.
Inte prenumerant ännu? Prenumerera här