Högt och lågt med obeslutsamma Robert Glasper Experiment

Robert Glasper Experiment
Kägelbanan, Stockholm, 1 november 2016.

Koskälla är inte så vanligt förekommande inom jazzen. Ändå plockas det fram två sådana när Robert Glasper Experiment uppträder inför en stor publik på Kägelbanan. Koskällorna leder inte fram till några ”honky tonk women” eller något Santana-sväng, istället stabiliseras groovet till en skönt Rick James-funkig Day to Day.

Det är ju så med Robert Glasper Experiment att de inte riktigt bestämt sig för om de ska lira hardbop, fusionjazz eller neosoul. Eller kanske bara rocka och funka till det i största allmänhet. Precis där, i obeslutsamheten, ligger kärnan i deras verksamhet och, vilket är tur för dem, deras stora attraktionskraft på den publik som kommit in på jazzen via soul och, i ännu högre grad, hiphop.

Efter flertalet Sverigebesök har gruppen nu blivit så stor att Fasching, för första gången, poppat upp på annat ställe. Denna gång är det Kägelbanan, nästa gång kanske det blir någon annanstans. Alla som bokas till Fasching passar ju inte där.

Basisten Burniss Travis har ersatt Derrick Hodge men annars är det samma mössförsedda band som lirar på det aktuella albumet Art Science: Robert Glasper på klaviaturer, Casey Benjamin på saxar och sång och Mark Colenburg på trummor. Gitarristen Michael Severson har också fått hänga med (han lirar lite på plattan). Severson släpps inte fram så mycket men varje gång är det lika härligt. Han spelar snabbt, snitsigt och med känsla såväl för jazz som för rock. Den segt rockiga Written in Stone (ett olyckligt möte mellan Red Hot Chilli Peppers och Police) lyfter han med ett solo som med wahwah-pedal åkallar Jimi Hendrix.

Samtliga i bandet är skickliga instrumentalister, inte minst Burniss Travis och Mark Colenburg som bildar en smattrande explosiv rytmsektion. Mot den bakgrunden håller inte riktigt Casey Benjamin måttet som sångare. Han är bättre än Robert Glasper själv, som sjunger bedrövligt på Thinkin Bout You, men ibland blir det svajigt på gränsen till falsksång. Varför inte ta med en duglig vokalist? Det kanske inte går att få med sig Erykah Badu eller Bilal (som gruppen samarbetat med på skiva) men det lär inte vara svårt att hitta någon okänd talang.

Jag är inte heller helt övertygad om Casey Benjamins storhet som saxofonist. Samma sak där, godkänt men inte mer. Fast jag diggar ju att han spelar keytar, ett instrument som gått från att vara hett till att bli iskallt till att bli hett igen.

Robert Glasper själv håller en ganska låg profil. Han är bra på synthar och Fender Rhodes, förstås, men gör inga direkt häpnadsväckande solon.

Mot slutet kommer en rätt svag version av Isley Brothers-klassikern Summer Breeze men den muteras till någon slags suggestivt monotont klubbig funk. Mycket snyggt gjort.

Dan Backman