Ljuset för jazzvänner i det skånska novembermörkret utgörs traditionellt av Grand Jazz på Grand Hotell i Lund. Ett event där det under senare år aldrig tummats på kvalitet och som på sin 26:e årgång bjöd på både fantastiska basister, kontrasterande jazzsång och tuff NY-jazz. Allt under en helkväll fylld av känslor, igenkännande och glädje i en upplevelse med musiker från fyra världsdelar.
Monica Dominique ihop med lillbrorsan Palle Danielsson har spelat ihop sedan var ”babies” (enligt Monica). Men numera betydligt oftare sedan de tillsammans förverkligade sin första skiva ”Tillägnan” fram till senaste cd-n ”Toghetherness”.
Och få duos kan visa upp en mer tight harmonisk musikantisk samhörighet när de charmade publiken med allt från Kenny Wheelers sällan hörda ”Everybody´s song” , Michel Legrands ”You must believe in spring” till Olle Adolphsons klassiker”Trubbel”. Den senare fick Monica osökt att kommentera den okunnige musikern vilken en gång presenterade låten som ”Trassel” av Edvin Adolphson. I balanserad smakfullhet bjöd duon på generösa utrymmen för spontana infall där Palles suveräna basspel drog berättigat ner applådåskor.
Danska sångerskan Caecilie Norby formar sig gärna i det lilla formatet med stora uttryck. Dels i duo med maken, basisten Lasse Danielsson i bland annat Joni Mitchells ”Both sides now”. Till en sparsmakad repertoar från Leonard Cohen, Paul Simon, Tom Waits med flera utökat med Rasmus Kihlberg, trummor, och sensationelle franske gitarristen Nguyén Le.
Man förstår valet av den sistnämnde vilken med nästan euforiska utsvävningar i John McLaughlins anda även kunde slå över till lyriskt eteriska klangkombinationer som gick symbiotiskt perfekt ihop med Caecilies ibland teatraliska tolkningar i både soprankrävande höjder till fysiskt berörande balans och tempolek. Hennes intensiva accenter i rullande tonflöden fick den proppfulla stora salens sorl att emanera till enbart hänförd andlöshet.
Inte så litet blåser Caecilie hål på schabloner även om det finns referensramar från Abbey Lincolns kompromisslösa lyrism i ett nästan brutalt uttryck till att bitterljuvt att aldrig förminska textens innebörd med kärleksfull omsorg och värme. Därtill med Danielssons superba stödjande basmatchning med teknik som aldrig blev till självändamål. Man förstår att publiken aldrig ville se gruppen lämna scen.
Om det var publiktryck innan så blev det ännu värre då basisten Buster Williams Sverigedebuterande kvartett höjde den optimala stämningen ytterligare snäpp. Säkert rörda över att se gråsprängda seniorer av båda könen i smoking och fotsida klänningar sittande på golvet framför scenen. Medvetna om Busters rykte som en av de främsta basisterna efter verksamheter från Jazz Crusaders, Miles Davis, Herbie Hancock med flera och sångerskor som Sarah Vaughan, Nancy Wilson, Carmen MacRae.
De sistnämnda hade uppenbarligen inspirerat Buster som till finalen tackade med att överraskande sjunga den vackra ”For all we know”.
Men det var naturligtvis inte det som imponerade mest. Både solonummer som gruppens utlevelser i en räcka originalnummer vilka arbetade inom sina egna ramar eskalerade mot succé. Det intensiva samspelet, i återklanger av budskapsjazz/neobop i Blue Note-anda, gav sfärer av Jackie McLeans/Freddie Redds ”The Conncetion”-alster ifråga om fast melodik. harmonisk fasthet i spänningsfyllt som lyriskt händelseförlopp.
Där speciellt pianisten Eric Reed aldrig tvekade om att låta sina tio fingrar leka med alla tangenterna så mycket och svängigt så ofta som möjligt. Säkert peppad av det förträffliga tändstiftet, trumslagaren Joye Baron som lyhört höll ihop, smackade in rytmiska kaskader med stark energiutveckling i de flexibla temposättningarna. Speciellt när man kom loss i crowdpleaser som Monks ”Epistrophy” och ”Rhythm´n´ning” svängde det så man nästan behövt hålfotsinlägg.
Denna svettiga session blev avlöst av svalkande brasilianska briser förmedlade av amerikanska sångerskan Stacye Kent som plockade go´bitar från sin senaste cd ”The Changing Light”. Med maken, tenoristen Jim Tomlinsons oblyga Stan Getz-framtoning lät det som en märklig fortsättning på dennes samarbete med Astrud Gilberto. Speciellt då man på småtimmarna steppade med lätta steg ut i nattmörkret nynnande på deras version av ”This happy madness”. För visst är det en lycklig galenskap att årligen få njuta världsjazz på ett förstaklass hotell i Lund.
Christer Nilsson
Grand Jazz på Grand Hotell i Lund den den 2 november.
Medverkade Monica Dominique/Palle Danielsson, Buster Williams kvartett, Caecilie Norby, Stacey Kent, Mathias Landaeus trio, Etienne Mbappé, Virginia & Skybenders, Alice Carreri Quartet med flera.
Som prenumerant på tidningen JAZZ kan du här logga in och läsa låsta artiklar och alla tidigare nummer.
Inte prenumerant ännu? Prenumerera här
