Huddinge Jazz & Blues – ett vårtecken i världsklass

Huddinge Jazz & Blues 2019
Sjödalsparken, Huddinge, 25 maj 2019.

Lite tveksamt vårväder men ändå rejält med publik – och bortåt åtta timmar jazz i det fria! Jag har haft glädjen att få bevaka detta beundransvärda arrangemang för OJ:s räkning tre år i rad. Tro mig: Det blir bara bättre – och än mer beundransvärt – för varje gång. Man måste, igen och igen, berömma det föredömligt kreativa samarbetet mellan föreningsliv, kommun och näringsliv som ger både Huddingebor och ”utombys” möjligheten att – för noll inträdespeng – få uppleva artisteri i världsklass. BRAVO! Fortsätt, vad ni än gör!

En fredagsupptakt innehöll en färggrann bukett av varierade musikaliska uttryck: Violet Green, med sina rötter i punk, rock och blues och sin hyllning till banbrytande kvinnliga musiker liksom tioårsjubilerande bluesbandet Top Dogs, nu i ”lyxförpackning” med blåssektion. Och där emellan Amanda Ginsburg vid sångmicken tillsammans med Filip Ekestubbe (p), Ludvig Eriksson (b), Ludwig Gustavsson (tr) och Joel Karlsson (sax). Ett program som satte tonen för vad som kom att bli ett lördagsfyrverkeri med njutbarheter för alla tycken och smaker.

Leo Lindberg Organ Trio öppnade lördagsdansen med massor av sväng och gung. Skönt grymtande orgelriff sammanvävda med Erik Söderlinds eminenta gitarrspel och Chris Montgomerys pricksäkra trumspel alstrade precis den värme som en allt större publik behövde i majsolens frånvaro. Ur spellistan fäste man sig särskilt vid öppningsnumret Ain’t Done Yet och flera original av Lindberg, särskilt The Hideout i dansant up-tempo. En explosiv version av orgelmästaren Dr Lonnie Smiths Back Track tillhörde också höjdpunkterna. För att nu absolut inte glömma bort balladen For Kjell, för dagen omdöpt till For Alice (Öhman) som en hyllning till Kjells hustru, en av eldsjälarna bakom festivalen – Erik Söderlinds fjärilsvingelätta anslag på gitarren blev till en öm smekning. Sammantaget en härlig inledning på ett rikt festivalarrangemang.

Kvartetten med det uppenbart försöksvisa namnet Nice Price, med Lena Swanberg (sång) och Daniel Bingert (gitarr) i fronten, tog stafetten vidare till musikaliskt sydligare nejder med en kavalkad av latinamerikanska, mest brasilianska, nummer med bossabesläktade rytmer. Slagverkaren Ola Bothzén bidrog med stark puls och Guto Lucena adderade skärpa med sin sopransax och flöjt. Och vips – soldränkt musik från scenen skingrade alla moln på himlen och resten av kvällen blev njutbar också vädermässigt. Bingert och Swanberg utmanade under vägen publiken att komma med alternativa namnförslag och fick som ett av flera förslag ”Nice Spice” – rätt träffande, faktiskt. En skiva är på gång i september – håll utkik!

Därefter dags för vad som blev ett fullkomligt briljant framträdande av kvartetten Jan Lundgren (p), Ulf Wakenius (g), Hans Backenroth (b) och Kristian Leth (tr) – en konstellation som levererade en hyllning till Oscar Peterson och Duke Ellington som överträffade det mesta undertecknad hört på väldigt länge. Jan Lundgrens ymnigt flödande, kreativa pianospel matchades av en närmast utomjordisk insats av Wakenius. Med uppbackning av Backenroths ömsom drivande, ömsom följsamma basspel lyfte denna konsert till en högre sfär, dit också Kristian Leth blev en förträfflig reskamrat. Ulf Wakenius har förstås alldeles särskilda förutsättningar att tolka Peterson-musik efter åratal av framgångsfyllt turnerande med OP. Men: Alla i kvartetten gjorde sitt för att ge alla oss ett stycke musicerande i världsklass – varken mer eller mindre! Det är kanske onödigt att lyfta fram enskildheter i låtlistan, men det fanns ändå, i mitt tycke, några verkliga höjdpunkter: Den inledande Kelly’s Blues och den ljuvliga balladen When Summer Comes från Petersons penna, toppade med Ellingtons Satin Doll och en Cotton Tail i överljudsfart. Det var bara att tacka och ta emot – oförglömligt bra!

Och ändå hade vi nästan häften kvar av ett härligt varierat program, när scenen intogs av Sharón Clark, annonserad som något av arvtagerska till Sarah Vaughan, en referens som egentligen inte är nödvändig – Ms Clark sjunger och musicerar med en alldeles egen lyskraft, rasande skickligt ackompanjerad av Mattias Nilssons piano och en heldansk rytmsektion bestående av Matthias Petri på bas och Andreas Svendsen vid trummorna. Med stort röstomfång, djup klangbotten och röstgymnastisk scat-teknik fick vi en rikhaltig repertoar av outslitliga standards som A Lot of Living to Do, Lullaby of Birdland och Just Friends. Men också några mer oväntade inslag som The Lady Is In Love With You (tillägnad just avlidna Doris Day) och Come Back to Me, båda för övrigt komponerade av Burton Lane, en emellanåt halvt bortglömd skapare av fantastiska melodier – minns bara sådana örhängen som How About You? och On a Clear Day. Clark och trion satte så ett eftertryckligt utropstecken för en härlig konsert med Billy Strayhorns Take The A Train. Till slut en halv hemlis: Sharón Clark överväger att successivt flytta den geografiska utgångspunkten för sitt turnerande från USA:s östkust till Sverige – om så blir fallet får vi kanske lyckan att oftare än nu få höra henne från scener nära oss. Eja!

När försommarskymningen sänkte sig och bänkarna fortfarande var fullsatta fyrade arrangörerna av en avslutning med Huddinge Big Band – såklart! – tillsammans med Roger Pontare, denna röstvulkan från innersta Lappland. Vi bjöds på Sinatra-influerad kompott av låtar som gjorda för spontana danssteg och oombett medsjungande, med Fly Me To the Moon och Come Fly With Me som en – bokstavligen – flygande start. Så följde Sinatra-dängor som My Kind of Town och I’ve Got You Under My Skin, den senare delvis framförd på mål från norrländska huldraskogar (”in under skinnet på meg …”) – originellt och väldigt underhållande.

Vilken dag och kväll det blev! Måtte alla goda krafter som lyckats komponera denna imponerande show vilja och orka fortsätta. Och att fler stockholmare och andra än nu hittar till Sjödalsparken i maj 2020.

Anders Wenström