Hypersnabb trumikon vistas helst utanför låtarnas ramar

Jag gillar att live lyssna på trumslagare för att sedan fundera på vad de gör.Har hört många storheter alltifrån Max Roach till en comebackande Billy Cobham. Och i LO-tidningen blev det för någrå år sedan en serie miniporträtt på svenska favoriter betitlad Groovearbetare.

Därför ville jag självklart vara med när en 73-åring från Washington D.C med ofattbart lång meritlista kom med eget band till Nefertitti. Lite trist att bandet bara lockade en publik på omkring 100 personer.

Under första set hämtade Billy Hart Quartet huvudsakligen kompositioner från sin nya CD One is the other (ECM). Redan i första introt bjöd bandledaren på en smärre uppvisning i en i övrigt lite knixig uppbruten melodi. Låtar som Southhampton och Lennie´s groove var överlag löst sammanhållna.

Det ska noteras att gruppens samtliga medlemmar bidrog till repertoaren. Hart var ganska knapphändig och otydlig i sina presentationer. Kan således bara ange att man vidare framförde ett stycke av Charlie Parker och deras egna Or. I den swingbetonade låten av Parker fanns ett pulserande beat, vilket jag annars kunde sakna. Mycket njutbarta var också den ömsinta balladen som var extranummer samt hyllningslåten till alla mor- och farmödrar.

Ethan Iverson broderade snyggt och kvickt på pianotangenterna. Det var faktiskt han som höll ihop låtarnas struktur när tillfälle gavs. Han spelar i en annan grupp (The Bad Plus) där han antagligen tar ut svängarna mer och kan ha en mer originell stil. Mark Turner på tenorsax hade en fin ton, men kändes ändå aningen ordinär.

Ben Turner, vars lika mycket otacksamma som eggande uppgift det var att i mellanrummen hålla jämna steg med sin bandledare, gjorde sig rättvisa på en bas som Samuel Olsson lånat ut. Dessa tre medelålders musiker fick visst solistutrymme och Hart sparade sannerligen inte på berömmande adjektiv över sin kvartett.

Efter första set infann sig en viss besvikelse. I likhet med Jack de Johnettes besök i fjol, blev det för uttmanande att lyssna om man inte är trumnörd. 1972 fanns Jack och Billy med på samma banbrytande inspelning, nämligen On the corner av Miles Davis. Hart och resten av bandet spelade på Nef i olika divisioner, framför allt befann de sig stundtals inte på samma ställe eller hade samma tempo.

Jag antar att det blivit som ett drömprojekt för en nestor som flitigt undervisar att visa upp sina oerhörda färdigheter, men för ofta försummades det melodiska ensemblespelet. Det handlar om att vilja knyta an, vilket Anders Hagberg påpekat. Efter konsertens slut hamnade ändå mitt omdöme på ett relativt positivt betyg.

Hart älskar verkligen sitt trumset, är fortfarande hungrig, har elastiska handleder, piskar upp hastigheten på majoriten melodier, varierar med kantslag, visar sin skicklighet med vispar och ägnar sig flitigt åt cymbalerna. Har aldrig tidigare sett någon i hans ålder vara så explosiv (pukor och bastrumma belastades omotiverat hårt), så kreativ och med ett tempo som ofta lämnade medmusikanterna bakom sig.

Helt felaktigt trodde jag att den berömde doldisen skulle vara diskret och avslappnad. Istället fick vi en trumfest a´la Buddy Rich.

Text: Mats Hallberg
Foto: Johan Birgenius

Nefertiti 30 maj 2014
Billy Hart Quartet