Hypnotic Brass Ensemble var bäst när de lämnade säkerhetszonen

Hypnotic Brass Ensemble
Kulturhuset, Stockholm, 14 september 2017.

Chicago är en mytomspunnen stad. Här startade 1905 Industrial Workers of the World (IWW) som Joe Hill var medlem i och skrev många kampvisor till. Och det var Haymarket-massakern i staden 1886 som var upphovet till att den 1 maj blivit arbetarnas dag. Senare under 1900-talet blev staden i stället ökänd för sitt gangstervälde och sin bootlegging med Al Capone i spetsen.

Det är också en motstridig stad. Här föddes Chicagoskolans nyliberalism med ekonomen Milton Friedman som överhuvud lika väl som USA:s första svarta president Barack Obama och hans fru Michelle. Chicago är även klassisk mark vad gäller jazz och blues med namn som Howlin’ Wolf och Muddy Waters, Benny Goodman och Bix Beiderbecke samt Phil Cohran (som uppfann rymdharpan under åren med Sun Ra Arkestra).

Cohran fick många barn. Åtta av hans söner återfinns i Hypnotic Brass Ensemble, som började lira på gatan men på senare år fått renommé genom samarbeten med Mos Def, Erykah Badu, Maxwell och Gorillaz samt en monsterhit med låten War i filmserien ”Hunger Games”. På Kulturhusets scen Studion är bara sju av sönerna närvarande men det räcker gott. Det är fullt blås; bara det att ljudet är grötigt och bastonerna knappt går att urskilja.

Hypnotic Brass Ensemble blandar vanligen jazz, hiphop, soul och funk. Men det förstnämnda får stryka på foten till förmån för det sistnämnda. Synd. Mera av allvarsam jazz och något mindre av den pålagda tokröjstämning som omger konserten hade inte skadat. Party är förmodligen det mest frekventa ordet den här kvällen.

Och då ska det rappas förstås. Som sagt, inget fel på rap bara det görs i rätt kontext. Det är inte här. Ett lika stort stilbrott som när två av medlemmarna sliter av sig den svid, skjorta och slips som alla bär unisont och snyggt för att flasha alla thug-tatueringar och deffade magmuskler.

Faktum är att ensemblen är som bäst när de lämnar USA och spelar blytung dub från Jamaica, karnevalsyr soca från Trinidad och afrobeat i form av en hommage till Nigerias stora son Fela Kuti. Det är som om oktetten lämnar säkerhetszonen och koncentrerar sig mera då den inte längre befinner sig hemma på mammas, eller pappas, gata.

Rikard Rehnbergh