Infallsrikt på Fylkingen när Fylkingen fyller 90

Fylkingen 90! ,11-13 augusti 2023, Diverse artister, Fylkingen

I likhet med världens äldsta jazztidskrift firar det experimentella scenrummet Fylkingen 90 i år. I dagarna tre – fortfarande i de gamla lokalerna i Münchenbryggeriet – avlöser den ena akten och artisten den andra. Ett digert schema med musik, dans, perfomancer, videoinstallationer, DJ-akter och barnprogram.

Nämnas bör danska duon Vinyl Terror & Horror som, av namnet hörbart, gör allt för att ge alla vinylnördar kalla kårar: behandlar såväl skivor som spelare brutalt. LP-skivorna ligger på golvet i en ordnad oordning. På bordet står sex skivspelare: Den ena musikanten loopar skivor som brukar återfinnas på loppisens REA-backar, precis som pionjärerna inom DJ-kulturen; den andra spelar på ”preparerade” skivspelare med vinyler som har papperslappar, skum och annat smått och gott på sig (stackars pick-up och LP-skivor).

I samma ”stenkrossaranda” intar duon Sisterloops salen: fast i stället för hela eller halva LP-skivor ligger 60 sargade cymbaler på golvet. Följdriktigt heter projektet, sedan 2017, The Broken Cymbals. Cymbalerna är elektroakustiskt uppkopplade och ger olika ljud ifrån sig, inte bara sjungande metall och höga klanger utan även bas- och borduntoner. Sättningen – cymbaler, kablar, tillbehör, den på golvet sittande publiken, de samspelande slagverkarna – blir till en sonär sceno- och koreografi som i utseende och anslag påminner om japanska taikoensembler.

Själv minns jag en minnesvärd spelning med kollektivet Lucky People Center i slutet av 1990-talet i samma konsertsal. En i kollektivet var Jean-Louis Huhta, som i runda 40 år har ”tänjt på musikalitetens gränser med en betoning på synkoperade mönster, rytmiska implosioner och klangfulla transmutationer” enligt programmet. Under sitt alias Dungeon Acid bjuder han den entusiastiska publiken på minimalistisk elektroakustik och industriell funk. En ideal spellista att ha efterklingande i öronen på cykeln hem.

Skotsksvenska Cara Tolmies både eteriska och growlande stämma, både improviserade och onomatopoetiska text inleder lördagens konsertprogram. Mitt emot står Rian Treanor och ackompanjerar med lågmäld elektronik, så till vida lågmäld att den skulle kunna ljuda i öronen på den som lider av insomnia: in- och utandningar, vågsvallande mönster, brus i diverse färger och liksom vadderade ravetakter. Very arty. Så är bägge också konsthögskolestudenter.

Under Diters audiovisuella gig Adagio framgår det hur otroligt bra Fylkingens ljudsystem och specialanpassade ljudrum är, vilket kan bli svårt att knäcka när en ny lokal väl funnits. Duon utforskar bland annat det som i elektroakustiska kretsar går under namnet glitch, ”ett programvaru- eller maskinvarurelaterat problem som oavsiktligt uppträder i elektroniska system.” (Wikipedia) Den svartvita videoprojektionen, mestadels av ett anlete, genomgår en metamorfos i takt med musiken som får mig att tänka på William Gibsons cyberpunkklassiker Neuromancer (1984).

Söndagen är till en början barnens dag. Pianisten och pedagogen Felicia Nielsen berättar den sanna historien om en räddad flygel i en interaktiv föreställning. Det stora dilemmat är hur hon/barnen ska lyckas få hem den ”före skymningen”, men med hjälp av samlade krafter samt stadens alla humlor och duvor går det till slut vägen. Som grädde på moset får barnen spela på den preparerade flygeln medelst kulor, dankar, klädnypor, plastdjur och actiongubbar. ”Roligt och spännande”, tyckte min medföljande, åttaåriga Jade.

Som avslutning, för oss med barn, ger Pedram Nasouri prov på sin spretiga skivsamling i ett barndisco. Åttaåringen skakar loss med åttamånadersbebisen och dess 48-åriga föräldrar. ”Svängigt och svettigt”, säger Jade. Tonvikten ligger på upphottade barnklassiker à la Riedel, Ernryd & Wadenius samt en rejäl portion kosmisk progg och försvenskade kampsånger från Sydamerika. Sådant som kan, kanske inte brukar återfinnas på loppisens REA-backar. Cirkeln är sluten, Fylkingen en synnerligen pigg 90-åring.