Infallsrikt och inspirerat med Landæus trio med Gilbert Holmström och Jonas Kullhammar på Fasching

Landæus trio med Gilbert Holmström och Jonas Kullhammar, Fasching 13 september 2023

Gilbert Holmström ts, Jonas Kullhammar fl, ss, ts, Mathias Landæus, p, Johnny Åman b, Cornelia Nilsson dr, Ulla Carin Holmström voc.

Det hela börjar lite bop-igt och övergår i blues i Holmströms låt 1976. Holmström får som sig bör det första solot. Kullhammar det andra. Bra trummor, piano och bas och snabbt förstår man att det här kommer att bli bra!

Holmström presenterar och bedyrar sin tacksamhet för att ha blivit inbjuden till Fasching av Kullhammar. Han pratar om vikten av mentorskap och det faktum att det nu är Kullhammar som är hans mentor. De båda har spelat ihop under många år och det är ingen hemlighet att Kullhammar är en stor fan av Holmström. Kullhammar har också återutgivit Holmströms skiva Utan Misstankar, en av svenskt 60-tals bästa jazzplattor, på sitt bolag Moserobie och på så vis bidragit till att uppmärksamma göteborgsjazzens betydelse i svensk jazzhistoria.

De fortsätter med Holmströms Reunion, en låt till höres i jazztraditionen, men som tvärt bryts av med Landæus infallsrika pianospel. Kullhammar först sedan Holmström. Vilket drag, inte minst i Cornelia Nilssons trummor, som jag fått möjlighet att höra vid flera tillfällen i olika sammanhang den senaste tiden. Hon är en enastående trummis, på hela tiden men också väl avvägd där det krävs, som bara blir bättre och bättre för varje gång. Vackert, poetiskt och mycket bra!

Gilbert är en låt av Landæus, åt souljazz hållet. Kullhammar spelar på sin ålderdomliga, lätt böjda sopransax, som har en mjuk ton. Holmströms solo bjuder på fina linjer. Starkt och uttrycksfullt. Musiken orienterar hela tiden i jazztraditionen, den tradition som rymmer så mycket.

Innan paus fick vi höra Holmströms The Wizzard tillägnad Gil Evans och han berättade om ett besök i New York då Evans musik framfördes i kompositörens närvaro. Ett vackert, uttrycksfullt, melankoliskt och stillsamt stycke som bjöd på ett fint spel mellan Holmström och Kullhammar.

Efter paus fick till livs vi en hyllning till kompositören Ennio Morricone med två stycken från filmen Once upon a time in America. Det börjar vackert, en ballad. Kullhammar på flöjt och sedan sopransax som backas upp av ett mycket tight spel av Landæus trio. Holmström uttrycker sin beundran för Morricone både i ton och i ord

Mount Everest var namnet på en grupp som Gilbert Holmström medverkade i under 70-talet, men är också titeln på en låt som Kullhammar skrev för gruppen Nacka Forum. Ett svängigt nummer med åtminstone två växlande teman. Mycket bra solo av Holmström, som också tar några danssteg på scenen. Ett bra sväng i hela gruppen. Kul låt.

 I Wish I Knew blev till ett featurenummer för Holmström. Denna vackra ballad, förevigad av inte minst Coltrane, blev en av kvällens höjdpunkter i denna odödliga tradition som Holmström behärskar till fullo. Kvällens klurigaste låt var nog The Mandelbrot Set tillägnad matematikern Benoît Mandelbrot. Tvära kast hit och dit i en spännande form som verkade inspirerad av mandelbrotsmängden, där Holmström gick långt ner i basen. Den mest ”avantgardiska” låten vi fick höra.

Vid extranumret kallades Gilberts fru Ulla Carin upp på scenen i ett sångnummer Tick tack med en text om att tiden är kort. Bra sång och ett fint växelspel mellan Holmström och Kullhammar. Låten verkade ha ett släktskap med den välkända Softly, as in a morning sunrise. Hade man fått önska något ytterligare så hade det varit en låt från nämnda Utan Misstankar!

Vi som var på Fasching denna minnesvärda kväll fick uppleva två centrala musiker i svensk jazz, två olika generationer, Gilbert Holmström och Jonas Kullhammar uppbackade av en landets finaste trios. Jag drar mig lite för att kalla Holmström, 86 år! för det slitna uttrycket legendarisk, men ordets betydelse stämmer så väl överens på honom.