Göteborgs främsta publikmagnet Liseberg kan skryta med nära 2,5 miljoner besökare under sommarsäsongen. Som största nöjesetablissemang i Sverige ger man även plats i programutbudet för en årlig mindre jazzserie. I sommar har bland andra Claes Janson, Ulf Wakenius och Meta Roos samlat rejäla skaror av music lovers framför den naturskönt inramade Taubescenen. Torsdagen 29 juli – tyvärr en av sommarens absolut regnigaste dagar – bjöd den Djangoinspirerade norska kvartetten Hot Club de Norvège på sin version av det som ibland något vanvördigt går under beteckningen Gypsy Jazz.
Även med hänsyn taget till de dyblöta omständigheterna och därmed sammanhängande knapphändiga publikantalet kan jag inte med bästa vilja i världen hävda annat än att de fyra norska jazzgutterna var en klar besvikelse.
Till att börja med; det alltid lika livsviktiga svänget. I stället för luftigt, lätt och lekande i Django Reinhardts anda presterar Hot Club de Norvège en tungfotad och variationslös fyrafjärdedels rytmik som varken lyfter eller svänger på riktigt. Just som jag klurar över varför det låter så bjudande och tillrättalagt förtäljer bandets sagesman och förstegitarrist Jon Larsen i ett mellansnack att gruppen startade på 70-talet som gatumusikanter. Aha! Därav känslan att gitarrfodralet står öppet vid sidan om scenen för att förbipasserande ska kunna lägga en slant.
Ännu en besvikelse är soundet. Bra musiker strävar ständigt efter en egen karaktär; en ton som berättar vem det är som spelar. Hot Club de Norvège har ett allmängiltigt sound. Bra att ha när man vill nå många och mindre kräsna lyssnare. Mindre lyckat om man är ute efter att prestera musik med högre ambitionsnivå. Typiskt nog hör jag ett äldre par bland de få dyblöta åskådarna som är helt begeistrade. Ack, tänker jag, vilket öde att tillhöra dessa proffstyckare som förstör nöjet för så många!
Beträffande Hot Club de Norvège kan i alla händelser noteras att de under sin tillvaro under drygt tre decennier har hunnit turnera över snart sagt hela världen, samtidigt som de släppt nära nog ett tjugotal cd-skivor och ser till att få dessa sålda med en egen etikett och ett eget skivbolag.
Om de fyra herrarna skrattar hela vägen till banken vet jag inte. Men jag är övertygad om att de, precis som OJs utsände, formligen älskar Django Reinhardt och Hot Club de France.
Leif Domnérus
Jazz på Liseberg
Hot Club de Norvège, 29 juli 2010
Som prenumerant på tidningen JAZZ kan du här logga in och läsa låsta artiklar och alla tidigare nummer.
Inte prenumerant ännu? Prenumerera här
