Innerligt och expressivt när Corpo 30-års jubilerar

Corpo, Skeppet, Göteborg 26 november 2022.

Var på Nef när Göteborgsbaserade kvintetten firade 25 år. Nu har ytterligare fem år förflutit. Originellt nog utgör tre av medlemmarna arrangörskollektivet MUKO som huserar just i Sjömanskyrkan (Skeppet). Mikael Godée – frontman i Corpo – deklarerar att det är ännu roligare att själv stå på scen. Sopransaxofonisten och flöjtisten står som kompositör för nästan all musik. Han omges av medgrundaren Lars-Erik Norrström vid flygel och keyboard, Thomas Markusson på kontrabas, percussionisten Ebba Westerberg samt ett angenämt nytillskott i form av trumslagaren Mareike Wiening från Köln. (I tidigare upplagor jag hört har batteristerna hetat Anna Lund, Johan Birgenius och Cornelia Nilsson.)  Under andra set gästar sångerskan Almaz Yebio plus i ett par nummer en stråkkvartett bestående av Amelie Evmark, Annie Gunnarsson, Leo Lövsén samt Axel Vilborg. På plats fanns också Jazzradion, vilket sannolikt genererar extra skärpa på scen Förutseende att konserten dokumenteras med tanke på dess konstnärliga halt och att tillströmningen av publik borde varit en annan.

Corpo förmedlar hopp och längtan.  Vemodigt vackra stämningar i stil med Jan Garbareks ödsliga tonspråk, förbyts ibland till sydländska eruptioner.  I andra änden av ett kontemplativt drag märks således tongångar av fest och glädje, något de båda rytmläggarna mästerligt accentuerar.  Gruppens sound påminner ibland en smula om all star bandet Enteli. Kan liknas vid en god cocktail av diskant och bas, moll och dur, grooviga och lyriska inslag, svävande återhållsamma beståndsdelar kontra suggestiv nerv

På repertoaren fanns ett par låtar från senaste skivan Solid. I övrigt hänför ett brett spektrum av bärkraftiga melodier Förekommer fler dialoger än solon, vilket bidrar till ypperlig dynamik.  Gruppens ende blåsare präglar genom sin sammanhållna eller spetsigt uttrycksfulla ton, vilken skickligt undviker att vara så där typiskt fladdrig som många andra virtuoser på sopransax. I ett självständigt uttryck kan ändå Jonas Knutsson och begreppet ”fjäll-jazz” nämnas som referens. I glipor och i egna avdelningar adderas klanger av Ebba Westerberg lika sinnrikt som målmedvetet utforskande.  Hennes avtryck utgör en omistlig ingrediens i Corpo och samarbetet med ny kollega var raffinerat sömlöst. Tyskans trumspel är samtidigt stramt och påhittigt, en snillrik paradox.

Thomas Markusson agerar överlag i bakgrunden med sina väl avvägda basgångar, medan Lars-Erik Norrströms anslag snyggt färgar den kontemporära jazzkvintettens melodier. Tyvärr förmår inte volymsvaga pianot nå ut när övriga öser på, något P2 nog kan åtgärda i efterhand. Och eftersom klaviaturspelande veteranen så sällan hörs i andra konstellationer, hade jag önskat att mer utrymme hade vikts åt honom och mer av musicerande på keyboard.

I en synnerligen stimulerande konsert där fokus på sedvanligt vis växlar uppstår flera feta utropstecken.  Exempelvis den poetiska rymd och det spänningsfält som uppstår i 414 (hyllning till Majorna), vackra balladen Esme (tillägnad låtskrivarens barnbarn som är med på ett hörn), svepande lystern i Mainroad Flower med feature från tvärflöjt, stråkkvartett och vokalt från Almaz Yebio. Hos 30års jubilaren brukar inte sång förekomma, varför gästens medverkan är en tilldragelse av rang. Att deras jazz ofta har nordiska förtecken understryks av att flera melodier, ofta melankoliskt draperade, sjungs med ackuratess på svenska. Publiken kunde i det segmentet njuta av visor som Det (Björk/ Rundqvist) och Se stjärnorna på himmelen.

Mats Hallberg