Intensitet och återhållsamhet med Lisa Björänge Quintet

Lisa Björänge Quintet
Teaterstudio Lederman, Stockholm Jazz Festival, 14 oktober 2016.

Man slås omgående av sångerskan Lisa Björänges intensiva sjungande. Hennes sång och kroppsliga utspel känns ibland som ett ilsket uttryck av texter och melodik. Till skillnad mot detta personliga utspel är gruppen i övrigt mer återhållen. Medvetet tillbakahållen som i kontrast mot sången. Klas Toressons fina saxspel är närmast försiktigt men ändå attraherande. Och bidrar med varsamma tonslingor i mjuk olikhet till de sångliga åtgärderna. Även utmärkte pianisten Fabian Kallerdahl lägger sitt pärlande spel varierat med harmoniska utfärder under sången. Kallerdahls melodiska utflykter attraherar örats inre delar och man följer gärna de stigar han banar i den rika harmoniken. Pär-Ola Landin uppfattar man som en rejäl spelman med förhållandevis kraftfulla tag i instrumentets strängar. Han har, visar det sig snabbt, även en klar melodisk känsla, som sånger spirande ur instrumentet. Jon Fälts trumspel är även det återhållet. Men det utgör fina kommentarer till sången. Små finstämda slag varierade med litet mer tunga, drivande, svängande slag. Lisa Björänge själv har en ren stämma. En röst som rör sig från finstämdhet till kraftfullt övertagande av hela scenrummet. Hon demonstrerar inträngande texttolkningar och framstår verkligen som kvintettens ledare omgiven då av fyra andra skickliga musikanter.

Leif Wigh