Intimt och andäktigt med Ralph Towner & Norma Winstone, Stockholm Jazzfestival

 Ralph Towner/ Norma Winstone , Stockholm Jazzfestival, Eric Ericssonhallen, 20 oktober, 2023

Ett intimt möte mellan en amerikansk legendar vars akustiska gitarrspel associeras med ECM-klang, rytmisk världsmusik jämte kammarjazz och en stilbildande röstkonstnär, tillika textförfattare, från London. Denna utsökta duo sammanstrålade redan 1977 och har var för sig haft en remarkabel, mycket omfattande karriär. Ralph Towners skivproduktion är enorm med cirka 55 album i eget namn eller med Oregon.

Arrangören betonade konsertens exklusivitet eftersom duon inte var ute på turné. Både Ralph Towner och Norma Winstone är 80+ och en för dagen något skraltig Towner var hörbart inte helt nöjd med vad hans fingrar förmådde, vilket lyckligtvis inte påverkade utfallet. Hade dock föreställt mig mer efterklang, mer av resonans istället för detta distinkta, något torra sound. Hans sparsmakat reflekterande ton bäddar in melodierna.

Det visar sig bli en ljuvlig tillställning. Intrikat samtida original i form av A Breath Away inleder, vars tillgängliga tongångar dominerar.  Den inflytelserika sångerskan Norma Winstone som erhållit ordern och Lifetime Achievement Award, excellerar genom sin personliga intonation, jämte en inkännande stämma med ansenligt omfång.  Andra låtens smeksamt slingrande melodi hänför liksom den bluesiga lekfullhet som avlöser. Vi får två storheter naturligt förenade i en fängslande repertoar.  Scat och införlivandet av skalor firar triumfer i en musikal-hit som Make Someone Happy, där sluttonen snyggt förlängs.

 Duons samexistens ter sig än naturligare efter paus. Sömlöst naket musikaliskt umgänge på högsta nivå. Man börjar i behagligt luftig stil.  Trollbindande ballad sprider Fool On The Hill-vibe med röstresurser som härbärgerar ett antal oktaver. En definitiv höjdpunkt var en elegant rytmiserad sång som lät som en sjömansvisa. I en spiritual brister Winstone ut a cappella i röstakrobatik á la Bobby McFerrin och Janis Siegel. Nobody´s Heart (Rodgers/ Hart) i en härligt gungande inramning doftar av Brasilien, avlöses av vokal uppvisning i We´re Never Quite Prepared.

 Towner som spelar ett högst angenämt solostycke presenterar sin melodi Celeste, tillägnad hans dotter. Fäster mig vid snyggt stick i en vacker ballad vars text skrivits av Winstone. Efter rungande bifall genom stående ovationer görs en bejublad improvisation, upplagd som en avancerad konversation. Som framgår lämnade publiken Skeppsholmen förmodligen djupt tillfredsställda. Gjorde för egen del detsamma, fast jag innerst inne nog kalkylerat med att bli än mer uppfylld av kammarjazzens avskalade och omväxlande tongångar.