JackDeJohnette pressfoto

Jack DeJohnette bjöd på utmanande komplexa kompositioner

JackDeJohnette pressfoto

En rytmernas mästare kan inte lida av dålig timing. Det fruktade ovädret Simone fick därför aldrig fäste hos oss. En publik på drygt 300 personer trotsade varningarna – i likhet med de modiga arrangörerna – för att vid Götaplatsen uppleva legendaren Jack DeJohnette. Han och hans vänner framför fem långa originallåtar (exklusive extranummer) sprängfyllda med musikaliska tricks. Gruppen kom närmast från Umeå jazzfestival och dessförinnan Oslo.

 

Jag känner bäst till den reslige 71-åringen från fulländade trion med Keith Jarrett. Lägg därtill epokgörande Milesalbumet Bitches Brew och ett supermöte på jazzfestival i Haag omkring 1990. GP rabblar namn i intervjun inför spelningen, för att påvisa att DeJohnette spelat med ett otal storheter och nu själv blivit en av de största.

Ofta har han haft den goda smaken att samarbeta med ljuvliga gitarrister såsom John Abercrombie, John Scofield, Pat Metheny och Bill Frisell. Sådana melodibyggare saknar jag i hans nuvarande turnerande grupp. Av de många projekt legendaren lanserat är detta ett av de mer svårtillgängliga.

Efter presentation av bandledaren brakade man loss i de två stycken som inleder första Special Edition-skivan från -79. One for Eric är tillägnad Eric Dolphy, vilket innebär att Don Byron anför på gäll klarinett sittandes längst fram på scen.

Tempot växlar och skalorna är många. När Jack DeJohnette och hans mannar laborerar med kaskader, gör utflykter i improvisationens tecken och kommer med intrikata infall har jag svårt att få fotfäste. De fortsätter med två kompositioner från albumet Music we are.

Kvällens absoluta höjdpunkt infaller i och med Tango African, en formidabel låt där afrikansk puls korsas med sydamerikanskt stuk. Monk´s plumb uppmanar kvartetten återigen till explosiva intervaller av sönderhackade toner.

Extranumret, en härligt smeksam ballad som kontrast, är hämtad från DeJohnettes cd där han visar sina färdigheter i egenskap av pianist. Enligt mina efterforskningar har samtliga låtar bandledaren som upphovsman.

Undertecknad har så stor dragning till denna kategori instrumentalister att det blev en längre serie i LO-tidningen betitlad Groovearbetare (två av de som porträtterades fanns i publiken). Visst får vi vårt lystmäte tillgodosett. DeJohnette har ett hårt robust spelsätt, ändå kunde man om man slöt ögonen få för sig att han assisterades av slagverkare. Och gruppens tekniska briljans kan sannerligen inte förnekas.

Min tveksamhet bottnar helt i att musiken överlag var svårlyssnad för en bebopälskare med rötterna i afroamerikanska genrer. Endast vid få tillfällen höll någon kroppsdel hos mig takten. Jag gillade dock Colligans stämningsskapande inslag och den i övrigt ganska anonyme Harris som nynnade som ett slags alternativ till scatsång.

I en intervju inför konserten talade Jarretts favorittrummis om sin lust att göra det oväntade. Elförstärkt bas och dito piano (till och med synt) tillhörde definitivt avdelningen oväntad sättning. Det känns kluvet och aningen obekvämt att redovisa vad som blev en viss besvikelse, men detta var en utmaning som sammantaget inte renderade i örongodis.

Mats Hallberg

Stenhammarsalen Göteborg 28/10

Jack DeJohnette group: Jack DeJohnette (trummor), Don Byron (klarinett och sax), Jerome Harris (elbas) och George Colligan (keyboard/ flygel).

 

Annonser
Annonser
array(8) { [0]=> int(54566) [1]=> int(50803) [2]=> int(54382) [3]=> int(51323) [4]=> int(54329) [5]=> int(54639) [6]=> int(54209) [7]=> int(54541) }