Jacky Terrasson outstanding på Jazz en la Costa

När den 25:e upplagan av Jazz en la Costa ägde rum den 17-22 juli såg man hur den spanska krisen hunnit ifatt även kulturpolitiken, som annars traditionellt varit mycket generös. Festivaldagarna hade för tredje året i rad reducerats med en dag och omfattade nu sex dagar till samma pris som tidigare sju och åtta.

De två inledande dagarna bjöd dessutom på fullständigt jazzbefriad musik. Det vart fullt hus varje kväll oberoende av musikstil. Multinationella Playing For Change Band spelade afrokubanskt, reggae, soul, blues och bluegrass och var stora entertainers. En kvartett ledd av Lizz Wright & Raúl Midón höll sig helt till soulmusik, som åtminstone jag tyckte var sövande.

Avslutningsdagens konsert bestod av lokala Granada Big Band och Kiko Aguado Quintet med vokalisten María Romero (som utgör en del av storbandet). María Romero var lite väl amatörmässig och det var bara GBB som kunde få godkänt när det var förstärkt med munspelaren och solisten Antonio Serrano och bossanovasångerskan Celia Mur. Sammantaget blev detta tre kvällar som inte levde upp till ett jazzfreaks förväntningar.

Av återstående tre dagar var tredje dagen med Jacky Terrasson Trio den stora överraskningen. Efter tidigare flyktig bekantskap med Terrasson på skiva uppfattade jag honom som manierad och i längden tröttsam att lyssna på.

Men så fel jag kan ha! Det är möjligt att det har att göra med det visuella intrycket, men han fascinerade redan från start med sitt lyhörda och personliga pianospel. Han bildade med sina utmärkta medmusikanter Burniss Travis (b) och Justin Faulkner (dr) en sammanhållen organisk enhet, samspelt och tajt utöver det vanliga. Terrasson anförde gruppen utan att ta över det kollektiva uttrycket.

Hans spel varierade ofta mellan diminuendo och crescendo och spelet kryddades ofta med repetitiva klanger och med spel på strängarna. Improvisationerna utgick inte alltid från givet harmoniskt underlag, men blandades ofta med citat från olika standardmelodier De olika numren kunde flyta ihop utan pauser däremellan.

Några nummer var helt baserade på standards och där minns jag särskilt Caravan som Terrasson gav en introduktion utöver det vanliga på flygelns strängar och sedan övergick det hela till en enda bubblande rytmfest Bandet bjöd på generös speltid men blev ändå inropade och avslutade bländande med Rollins´ St. Thomas och Monks ´Round About Midnight.

Ninety Miles kallade sig en septett med tre amerikaner, Stefon Harris (vib, marimba), David Sánchez (ts) och Nicholas Payton (tp), tillsammans med fyra mera okända i rytmsektionen (Edward Simon p, Ricky Rodriguez b, Terreon Gully dr och Mauricio Herrera perc). De sistnämnda har sin hemvist på olika håll i Karibien och gruppen är bildad i Havanna, Cuba. Ninety miles syftar med sannolikhet på det nära avståndet mellan Havanna och Miami, allt medan avståndet politiskt och ekonomiskt är desto större.

Men musiken förenar och det var lätt att ta för givet att det nu skulle bli Latin Jazz för hela slanten. Så blev inte fallet utan det spelades en energifylld musik, stundtals av friformtyp, med en underliggande pulserande ljudmatta av slagverk. Det gavs sällan några vilopunkter under denna energifyllda session.

Den som imponerade mest var Stefon Harris, som samtidigt kunde hantera både vibrafon och marimba. Hans softa klanger blev paradoxalt nog det jag mest lyssnade på i den utlevelsefyllda musik som omgav honom. Trots energiutlösningen svängde det sällan om musiken och i motsats till Terrassons trio natten innan kändes den faktiskt sval.

Kenny Barron Trio framförde sin musik utan överraskningar. Pianisten Barron visade att han har sina rötter i bebopen. Bäst kom han till sin rätt i balladerna. Bland annat. sög han ut allt som är möjligt ur My Funny Valentine under dryga 20 minuter. Det var konventionell pianotriomusik som spelades, det vill säga piano + komp och knappast den integrerade gruppmusik som den innovative Terrasson uppvisat med sin trio.

Barron hade ett gediget pulserande stöd av basisten Kiyoshi Kitigawa och trumslagaren Jonathan Blake. Båda tilldelades flitigt egna soloutrymmen, något som inte var nödvändigt i Terrassons friare trio. Som festivalbesökare som främst är ute efter att höra något nytt, blir det ingen tvekan om vilken form av pianotrio man föredrar.

Men för den skull kan man ju inte förkasta all mera konventionell jazz och Barron gjorde ju inte på något sätt bort sig. Han mottog för övrigt en plakett av den kvinnliga borgmästaren i Almuñécar för sina insatser under 25 år för festivalerna i provinshuvudstaden Granada och i Almuñécar. Det var ett tack för att han flitigt återkommer som artist och tillika för hans insatser som kontaktperson med goda tips till arrangörerna.

P-O Larsson

JAZZ EN LA COSTA

Almuñécar, Granada, Spanien 17-22 juli 2012.

Playing For Change Band, Lizz Wright, Raúl Midón, Jacky Terrasson, Stefon Harris, Nicholas Payton, David Sánchez, Kenny Barron, María Romero, Kiko Aguado, Granada Big Band m.fl.