Jan Lundgren & Nisse Landgren i finstämd och lyrisk duokonsert i Östersund

Text & Foto Rikard Rehnbergh

 

 

Nils Landgren & Jan Lundgren, Gamla Teatern, Östersund 27 september 2022

Samma dag som trombonisten Nils Landgren och pianisten Jan Lundgren ska konsertera på Gamla Teatern i Östersund berättar Kulturnyheterna i P1 att den förstnämnde just anställts som ny konstnärlig ledare för Jazzradion i grannkanalen P2. Inget nytt för Landgren; han är mångårig konstnärlig ledare för festivalen Jazz Baltica i Tyskland och även varit konstnärlig ledare för Berlins prestigefulla jazzfestival. Och som nuvarande dito för Ystad Sweden Jazzfestival är inte Lundgren sämre han.

Trots att de två ”jazzambassadörerna” har varsitt digert CV i ryggen och kommer från samma land är plattan Kristallen (ACT, 2020) deras första duo-samarbete och först nu är de ute på turné för att spela materialet live (covid-19 satte stopp för den ursprungliga turnéplanen). Spelsuget är lika påtagligt som samspelet. De är lika bekväma bakom respektive instrument som på scenen och med varandra.

Duon inleder med en lyrisk, finstämd och vemodig Norweigan Wood, träffande i skogsregionen Jämtland/Härjedalen. Den storskaliga skövlingen är inte alls lika utbredd i Norge som i Sverige och grannlandet blott ett par mil bort har därmed mycket mer orörd naturskog kvar. Beatlesbiten sätter tonen för kvällen: lyriskt, finstämt och en smula vemodigt.

Det är som bäst när de gör något nytt, något annorlunda av gamla dängor, örhängen, standards och visor. Som när både Evert Taubes Byssan lull och Dolly Partons hit I Will Always Love You blir till blues. Överlag är det roligare när duon bjuder på lite upptempo. Balladerna blir smått såsiga och Landgren är en avsevärt bättre trombonist än vokalist, fastän hans spröda, något spruckna tenor varken är oäven eller oangenäm.

Lundgrens anslag på tangenterna är eteriskt och friktionsfritt. Tydligt är att hans initiala skolning var klassisk. Blekingesonen berättar att kärleken till jazz uppstod när en tysk lärare inte gav honom en Bachvariation eller en Beethovensonat i hemläxa utan att bege sig till Ronnebys närmaste skivaffär för att inhandla en LP av enligt Jan ”världens bästa jazzpianist”: Oscar Peterson.

Och det blir ett Petersonskt stycke, Hymn to Freedom från 1962, dennes hyllning till såväl medborgarrättsrörelsen som antiapartheidkampen, med en frasering som för tankarna till gospel. Också ett stycke av en annan av Lundgrens ”husgudar”: Keith Jarrett i dennes komposition Country från skivan My Song (ECM, 1978). Ännu en pianist som bevisar axiomet att konstmusiken kan vara påtagligt jazzig (tänk Debussy och Stravinskij) och att jazz är konstmusik. Kammarjazz.

Landgrens röda trombon har en liknande luftighet och lätthet i tonen; ibland låter den mera som en trumpet. Roligast är när han showar loss i Värmlandsvisan, värmlänning som han är, och plockar isär instrumentet och blåser melodin  Ack, Värmeland du sköna  i alla fyra (!) delarna tills bara munstycket och läpparna återstår, plockar ihop den igen och börjar blåsa Ritchie Blackmores välkända – för att inte säga ökända – gitarriff till Deep Purples Smoke on the Water…

Som Jazz i Jemtland-arrangören berättar vid presentationen inför den fullsatta teatern (första gången under mina fyra år i Jämtland): Det enda som skiljer deras efternamn åt är en vokal, och om du kombinerar dem blir det AU, kemisk beteckning för guld. Inte en kristall men nära nog.

Rikard Rehnbergh

Annonser

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Relaterat

Annonser
array(12) { [0]=> int(54639) [1]=> int(54790) [2]=> int(54707) [3]=> int(54735) [4]=> int(54566) [5]=> int(50803) [6]=> int(51323) [7]=> int(54715) [8]=> int(54787) [9]=> int(54382) [10]=> int(54541) [11]=> int(54731) }