Jazz En La Costa 2011

Koordinatorn för jazz i Granadaprovinsen, Mariche Huertas de la Cámara, berättade att snålare kulturvindar börjat blåsa i finanskrisens Spanien, men tack vare denna festivals stora popularitet bland musiker har man ändå kunnat behålla kvaliteten i startfältet. Faktum var att flera musiker initierat kontakterna i stället för arrangörerna. Dock har man tvingats banta ner programmet från åtta till sju spelnätter.

Veckan inleddes med ett inslag utanför det gängse jazzbegreppet. Röststarka entertainern Mavis Staples framträdde med en kör på tre och en svängig rytmtrio (g, g/bg, perc). Hon ”shoutade” välartikulerade texter i R&B-, soul- och gospelfacken. Nästa inslag, Kyle Eastwood Band, var för mig en stor positiv överraskning. Eastwood på kontrabas och basgitarr hade samlat begåvade och kosmopolitiska musiker i yngre medelåldern kring sig (Jim Rotundi tp, Graeme Blevins s, Andrew McCormack p, Martyn Kaine dr).

Bandets digra europeiska turnélista för sommaren innehöll tyvärr inte Sverige, vilket snarast borde rättas till! Detta är nämligen fräsch contemporary jazz av grupporienterat slag med hög interaktion. Särskilt imponerade australiensaren Blevin med sitt staccatospel på tenor, likt Sonny Rollins, och på sopran. Eastwood själv bevisade att han inte behöver leva på sin pappa Clints namn, om han nu någonsin behövt göra det. Han är också en flitig och duktig kompositör. Samtliga melodier var följaktligen hämtade från hans fyra senaste album, varav det purfärska Songs From The Chateau till 4/5 består av just detta turnerande band. Vissa kompositioner har präglats av Eastwoods resor. Av dessa blev Marrakech en melodi som etsade sig kvar i min skalle och Andalucía var inte helt felvald i den andalusiska provinsen Granada.

Pianisten Stefano Bollani & I Visionari (visionärerna) måste vara det perfekta avantgardistiska livebandet. I långa sjok spelades ett spektrum av olika stilar, ömsom abstrakt, ömsom harmoniskt, där de italienska bandmedlemmarna (Miko Guerini ts, Nico Gori cl, Stefano Senni b, Cristiano Calcagnile dr) kommunicerade synnerligen lyhört.

Särskilt imponerade Gori på klarinett. Musiken anfördes av Bollani, som kryddade den med sin ryktbara humor, som aldrig blev till pajaseri utan passade in i sitt sammanhang. Ingen kunde förbli oberörd av denna musik, vilket yttrade sig i att ett fåtal lämnade tillställningen medan den stora majoriteten förundrat och uppmärksamt följde händelserna med ett leende på läpparna.

Nästa dag framträdde Soulbop (Randy Brecker tp, Bill Evans ts/ss, John Medesky org/p/synth, Billy Martin b, Chris Wood dr/perc). De spelade Monks Hornin´ In i reggaetakt. Det var ett originellt grepp och det är det enda riktigt snälla jag har att säga om gruppen. I övrigt var det den vanliga malande funken i repertoaren och eftersom jag tycker genren som sådan är en förflackning av jazzen, är jag ingen objektiv recensent av denna avart. Med respekt för att musikformen har sina förespråkare skulle man väl som i USA kunna arrangera speciella funkfestivaler någonstans (dvs någon annanstans!)?.

Vilken kvalitetsskillnad att följande natt lyssna till Tea For Three! Namnet är en ordlek som inte syftar på té utan på trumpeter. Bandet (Dave Douglas, Enrico Rava, Avishai Cohen tp, Uri Caine p/keyb, Linda Oh b, Clarence Penn dr) innehåller nämligen tre trumpetare. Musiken, som i huvudsak bestod av Douglas kompositioner, var mycket varierad och inte den friformsjazz som Douglas och Rava ofta förknippas med (Var det en festivalanpassning?).

Det blev heller aldrig något trumpet battle, utan det var tre lyhörda trumpetare som samtalade med varandra, var och en med sitt eget tonspråk,. N.Y.C.-baserade Cohen med israeliskt ursprung (ej att förväxla med den namne som är basist) hade en mjuk, varm ton, Ravas effektfulla spel i ett lågt register påminde om den sene Miles Davis och Douglas var anföraren som rörde sig i hela omfånget. Caines dynamiska pianospel var en solid grund för musiken. Unga Malaysiafödda och Australienboende Oh imponerade med sin teknik på kontrabas och Penn kryddade med de rätta percussiva accenterna. Liksom i Bollanis grupp var det mycket humor i musiken. Avslutande Tea For Two var t ex sanslöst rolig.

Pianisten Chucho Valdés & The Afro-Cuban Messengers (ts, tp, b, perc, tambor batá, dr, voc) var festivalens näst sista inslag. Cubas afrikanska arv betonades genom flitigt användande av slagverk. Några av Valdés specialiteter är att väva in citat från en helt annan musikform i sina solon, liksom att med blockackord få pianot att låta som en orgel. I Weather Reports legendariska Birdland lyckades han spela en klassisk fuga i harmoni med all fusion. Miles Davis All Blues blev också föremål för en originell pianotolkning.

Men i det stora hela var detta latinjazzälskarnas afton, vilket är lika med många spanjorers favoritmusik. Festivalens sedvanliga profil av mångfald kompletterades sista natten med rak, okomplicerad mainstream jazz. Bandet som kallar sig Deep Inner Groove leds av gitarristen Chuck Loeb (övriga: Till Brönner tp, Erik Marienthal ts/as, Pat Bianchi org, Harvey Mason dr). Särskilt Marienthal excellerade i en rad väl modulerade solon. Gruppen hade en öppen attityd med god publikkontakt, något som utöver det musikaliska är viktigt på festivaler.

P-O Larsson

JAZZ EN LA COSTA 2011

Almuñécar, Granada, Spanien 17-23 juli 2011.

Mavis Staples, Kyle Eastwood, Stefano Bollani, Randy Brecker, Bill Evans, Dave Douglas, Enrico Rava, Avishai Cohen, Uri Caine, Chucho Valdés, Chuck Loeb, Till Brönner, Eric Marienthal m fl