foto: Nilla Domnérus
Kommunala satsningar med jazz och blues har en tendens att bli såväl kortlivade som alltför mjäkiga och kompromissvilliga. Så icke Huddinge Jazz & Blues. Arton år i sträck har den kommunala kulturchefen Eva Eriksson välkomnat till synkoperad musikfest i försommarfagra Sjödalsparken, strax intill kommunens köpcentrum. Nära två decennier med ett tiotal högklassiga svenska jazz- och bluesakter under en välsignad veckohelg – troligen unikt. Speciellt med tanke på att all musik är gratis; som en generös honnör till skattebetalande kommunbor.
Och faktiskt. Majoriteten av de som bänkar sig framför estraden är lokala music lovers. Därmed fyller denna långlivade musikhelg även en folkbildande funktion.För urvalet svarar kulturchefen själv, tillsammans med mångkunnige Claes Janson, som förutom programval även svarar för avspänd och initierad presentation samt förstås, en egen avdelning med hjärtevärmande blues.Årets upplaga av Huddinge Jazz & Blues fredagen och lördagen 29 och 30 maj blev genom väl varierat programinnehåll och strålande väder även något av en folkfest. Trängseln i bänkraderna var kompakt, liksom vimlet i restaurangtälten, där nygrillat kött och skummande öl hade strykande åtgång. Fest som sagt. Inledning i racerfart
Ständigt vitale tenoristen Hacke Björksten öppnade musikhelgen med jazz i racerfart, framförd av tre generationer musikanter. Hacke, själv fyllda 75, visar inga prov på ålderskrämpor, speciellt inte när han inspireras av unga superbegåvningar som exempelvis trumpetaren Karl Olandersson. Hacke Björkstens orkester Three Generations visar att jazzmusik inte bryr sig om när utövarna råkar vara födda.Amerikansk västkustjazz är ett spännande fenomen som för tankarna till mästerarrangören Marty Paich och vokalfenomenet Mel Tormé.
Ständigt alerte trumpetaren Peter Asplund har tillsammans med basisten Martin Sjöstedt botaniserat i den klangvärld som emanerar från Kalifornien i mitten av förra seklet. Musik med inbakad sol och luftig swing, klurigt arrangerad med ljust sound av bleckblås bakom flinka solister och en välartikulerad sångare. Som faktiskt även han heter Peter Asplund! Peters vokalinsats är helt godkänd, samtidigt som den tillfälligt sammansatta dektetten visar att svenska jazzmusiker inte bara är goda solister; deras förmåga att gjuta liv även i mer komplicerade notbilder är också av högsta klass.Den obligatoriska bluesakten som avslutar fredagskvällen blev inte den höjdare som man kunde förvänta. Sven Zetterberg må vara den vitaste bluesmannen med rikets svartaste soulkänsla. Men då krävs det att han laddar mer än vid detta tillfälle. Blues på räls sätter inga varaktiga spår. Blytungt och ödesmättat ska det vara. Vilket vi vet att den gode Sven Zetterberg mäktar. Så icke denna afton.
Rysningar av välbehag
Kustbandets tidiga jazz är autentisk och full av charm. Jesse Lindgren varvar sitt trombonspel med humorbetonade presentationer. Trots den tidiga lördagstimmen mitt på dagen är bänkraderna i Sjödalsparken välfyllda med en publik som bjuds på lättsmält och harmoniskt inbjudande klassisk jazz.
När nestorn Bernt Rosengren äntrar scenen tillsammans med jazz- och blueshelgens affischpojke Hans Backenroth, med gitarristen Jacob Fischer från Danmark och trumslagaren Roger Johansen från Norge, då ökar pulsen hos lyssnarna. Även ovana jazzlyssnare inser att Bernt Rosengren är en musikant som förmår bjuda på något extra, på ett alldeles självklart vis. Bernts melodipresentation av den vackra balladen Day Dream skänker rysningar av välbehag, snudd på en tår i ögonvrån av ren och skär lycka över att musik kan vara så underbar.
Riktigt trångt framför scenen blir det när Louise Hoffsten kliver fram med munspelet i beredskap. Modigt nog förlitar hon sig inte i första hand till lättköpta bluesapplåder. I stället bjuder Louise publiken på en omgång vackra standardlåtar ur den amerikanska sångboken. Personligt tolkade med delvis egna harmonier, kompletterat med Andreas Öbergs gitarr, som hanteras urstyvt, men för den skull inte enbart ekvilibristiskt.
Rytmiskt fundament
Den absoluta höjdpunkten denna musikhelg inträffar när mästertrumslagaren från New York, Victor Lewis, tar plats på scenen, tillsammans med fyra av våra främsta inhemska jazzmusiker. Victor Lewis bygger genast ett rytmiskt fundament i musiken. Osvikligt och självklart håller han denna organiska rytmik levande under hela konserten, vilket självklart inspirerar och skänker energi till de övriga i ensemblen. Anders Bergcrantz formligen lyfter mot himlen med sitt laddade trumpetspel, Jonas Kullhammar låter sin tenorsax explodera på ett orgiastiskt och samtidigt kontrollerat vis. Medan Palle Danielssons kontrabas är obevekligt mäktig och Bobo Stensons piano bygger klanger som möter och backar upp medspelarna. Publiken är med, extranummer och idel glada leenden. Tänka sig att New York gästar Huddinge Centrum och allt känns helt självklart.När så värden för kalaset Claes Janson kliver fram och bjuder på final med bluesmaterial hämtat från översteprästen själv, Ray Charles, då framstår jazz- och blueshelgen i Huddinge en klar succé, såväl för artister som publik.Vägen mot ett tjugoårsjubileum är redan utstakad.
