Jazzfest Berlin 4-8 november

Hela världens blickar riktades mot Berlin då staden den 9 november 2009 firade 20-årsdagen av murens fall och den tyska återföreningen med många internationella celebriteter och politiska ledare på plats. Samtidigt ordnades ett evenemang med något lägre profil, men dock betydelsefull på en global kulturell nivå, nämligen Jazzfest Berlin som i fjol nådde sin 45:e upplaga.

Sedan starten 1964 har Jazzfest  i Berlin varit en ledstjärna för europeiska festivaler som anordnas under vinterhalvåret. Ursprungligen höll festivalen till på Haus der Kultur, i närheten av Brandenburger Tor, där mycket av firandet  kring 20-årsdagen av murens fall ägde rum. Nu framfördes festivalkonserterna på fem olika ställen, de flesta i eller runt Charlottenburg, och på mindre klubbar som A-Trane och Quasimodo medan huvudscenen var Haus der Berliner Festspiele (motsvarande Konserthuset i Stockholm).

Varje dag gavs också en konsert i ljusgården på Judiska museet vid Hallesches Tor. Även Jazz-Institut Berlin hade aktiviteter med workshops och konserter. Över 10 000 personer besökte jazzutställningen och de 24 konserterna – de flesta slutsålda – som pågick runt om i Berlin under veckan. Festivalens huvudtema var firandet av skivetiketten Blue Note som under 2009  fyllde 70 år.

Grundarna av Blue Note, Alfred Lion och Francis Wolf, var ju själva Berlin-judar som emigrerat till USA. Deras livsverk dokumenterades med en smått fantastisk fotoutställning på Judiska Museet med tidigare opublicerade fotografier av Francis Wolff och Jimmy Katz, den sistnämnda Blue Notes fotograf sedan 1993. I samband med invigningen av festivalen visades även Julian Benedikts film om Blue Notes historia, Blue Note – A Story Of Modern Jazz.

En av de mest berömda nutida Blue Note-artisterna är Terence Blanchard. På öppningskonserten med trumpetaren och hans kvintett tillsammans med Deutsche Filmorchester Babelsberg trollbands åhörarna av den väl arrangerade kompositionen A Tale of God’s Will till Spike Lees film A Requiem for Katrina. Filmen är tillägnad alla som föll offer för orkanen och som förlorade sina hem. Helhetsintrycket blev känsloladdat och mäktigt: filmsekvenserna som visade förödelsen i New Orleans 2005 åtföljdes av Terence Blanchards intressanta kommentarer.

En annan Blue Note-artist som utmärkte sig med bravur var sardiska Paulo Fressu – trumpetare även han –  med sin italienska kvintett. På den sprängfyllda klubben Quasimodo bjöd ensemblen på en eldig mix av mainstream, avantgardejazz och världsmusik.

Berlin-födde pianisten Jacky Terrasson hade satt ihop en färgsprakande hyllning till Horace Silver: A Blue Note Tribute To Horace Silver. Tillsammans med den18 man starka NDR Big Band skapade han stundtals magi, och bjöd på roliga, fascinerande arrangemang då originalen nästan inte gick att känna igen. Silvers paradnummer, däribland Señor Blues, tolkades med finess och oväntade grepp med Terrassons karakteristiska, spänstiga och tidvis lite kantiga spelstil. Då och då påminde han om Keith Jarrett med sitt frustande och stönande på pianopallen…

Schweiz-franska trumpetaren Erik Truffaz framträdde tillsammans med den indiska tablaspelaren Talvin Singh och den mexikanska elektroniska minimalisten Murcof. Nyskapande och smakfulla, meditativa toner avfyrades in i den fantastiska akustiken på Judiska Museet. Tankarna gick osökt till det projekt som Jon Hassel presenterade på Stockholm Jazz Festival i somras.

Det var ingen tillfällighet att skickliga pianister fick stort utrymme under festivalen; programmet fokuserade på ett brett utbud av framstående pianister. Vijay Iyer var en av dem som övertygade  –  han verkar ha influerats av både Monk och Steve Rich. Med sin trio skapade han fräsch, uppfinningsrik och vital jazz. En ung pianovirtuos som imponerade var Aaron Parks, Blue Notes just nu yngsta artist, som häromåret korades till årets nykomling av tidskriften Jazztimes.

En av de starkaste och mest minnesvärda konserterna gavs av den nu 91-åriga (!) pianisten Hank Jones. Trion med George Mraz på bas och Willie Jones III på trummor spelade sagolika versioner ur The American songbook. Hank Jones var på strålande spelhumör: vilken karisma och spelglädje denna musikant besitter! Jones rev ner helt klart mest applåder under hela festivalen. En annan Blue Note-legend, trombonisten Curtis Fuller, gästade Jones i några nummer och gjorde det med den äran. Saxofonisten Joe Lovano skulle ingå i gruppen men kunde inte närvara på grund av att han varit med om en svår olycka i Barcelona dagarna före spelningen.

En annan höjdpunkt var, inte oväntat, den fantastiska övertonskvartetten (Overtone quartet) med basisten Dave Holland, saxofonisten Chris Potter, trummisen Eric Harland och pianisten Jason Moran. Dynamiken i denna grupp är svårslagen: med stort musikaliskt djup och lyhördhet i samspelet får man med små medel musiken att kännas oerhört levande. Mycket entusiasmerande!

Lysande norsk jazz av bästa märke kunde man avnjuta med trumpetaren Mathias Eicks helnorska kvartett. Musikaliskt låg uttrycket i en skön balansgång mellan elektriskt och akustiskt. Den typiska, igenkännbara norska tonen skapade Eick genom en dramatisk kontrast mellan luftiga, melodiska, lugna linjer och högexplosiva toner.

Explosivt värre blev det när alla älskare av fri, improviserad jazz i den högre skolan fick uppleva Barry Guys’ New Orchestra. Denna brittiska basist, tillika framstående orkesterledare, presenterade en orkestral svit som varade drygt en timme. Knivskarpa toner och häftiga improvisationer avlöste varandra och skapade en nästan neurotisk stämning. Gitarristen Elliot Sharp var huvudsolist i verket. I orkestern ingick de svenska blåsarna Mats Gustafsson, Per ”Texas” Johansson och Per Åke Holmlander, som alla bländade med vassa och lekfulla inpass.

Ystadpianisten Martin Tingvall med sin svensk-kubansk-tyska trio fick formligen taket att lyfta på ett trångt och svettigt A-Trane. Det organiska tonflödet från scenen bars upp av en sanslöst mäktig dynamik som stundtals nådde himmelska höjder. Folklore blandades med klassiskt, latinska toner med rockiga inslag. Ena stunden spelade Tingvall melodislingor som påminde om Debussy, bara för att i nästa stund blixtsnabbt höja tempot och intensiteten och låta som Led Zeppelin i högform. Kul att konstatera vilket fullödigt liveband denna trio med bas i Hamburg har utvecklats till sedan de spelade på Stockholm Jazz Festival sommaren 2007. Vakna alla jazzbokare runt om i landet och boka Tingvall Trio omgående!

 Nils Landgren stod som konstnärlig ledare för Berlin Jazzfest 2009 och han har fått fortsatt förtroende till och med 2011. Landgren besitter en beundransvärd fingertoppskänsla för programplaneringen: han skapar en lockande balans mellan kommersiellt säkra kort och konstnärliga utmaningar. Slutresultatet var mer än lyckat och vi ser med glädje och spänning fram emot de kommande två åren!