Jazzkryss med Jesse

Från det sena 50-talets oskuldsfulla skoldanser med tidspräglat dixiestuk till nutida och världsomspännande turnéer med kompetent swing och mainstreamjazz i bagaget. Jens Lindgren har under ett halvt sekel spelat på sin trombon i drygt 20-talet länder, förutom på oräkneliga estrader i Svea rike.

Detta 50-åriga jubileum firades rejält med det handplockade gänget Jesse´s Jubilee Swingers på Ålands Hav. Charmiga minnesfragment varvades med skön mainstreamjazz i generös atmosfär, där den direktinflugne amerikagästen Dan Barrett fungerade som ett självklart nav i den musikaliska exposén.

The Eagle Band. Ett stolt namn på en framåtsträvande tonårig kapellmästares första egna orkester. Året var 1962, Jesse var 17 och repertoaren blygsam. Men när ynglingen två år senare tog plats som trombonist i det numera legendariska och vittberesta Kustbandet, då fick karriären en mer påtaglig styrfart.

I dag är Jens Lindgren sedan 1988 även ledare för Kustbandet, samtidigt som han i sann entreprenörsanda även har varit inblandad i orkestrar som Harlem Jazz Band, Jesses New Orleans Band, Classic Jazz Band och därtill ensemblen med det högst oblyga namnet Swedish Jazz Kings.

Svend Asmussens signaturmelodi June Night fick inleda jubileumskonserten på Cinderella. Helt enligt salig Charlie Normans devis att ”det är fegt att repetera” kunde man notera hur vaket och rutinerat som gentlemännen på estraden letade sig fram till ett gemensamt uttryck, där soloinsatserna fördelades chevalereskt och lagom jämlikt.

Efter ett bassolo av Göran Lind påmindes Jesse om hur det var när de båda började repa tillsammans. Att Göran kom med kontrabasen på en flakmoppe innan han hunnit ”fylla moppe”, d v s 15 år, var en av de små pikanta detaljer som Jesse avslöjade.

Aftonens Vocal Touch visade sig vara en blott 23-årig och synnerligen brådmogen dam, som Jesse hade hört redan för några år sedan i självaste New York. Ty där hade Isabella Lundgren redan hunnit med att göra en smärre succé.

Att en så ung kvinna levererar en så stiltrogen sång i Billie Holidays anda och efterföljd är förstås anmärkningsvärt. När hon med ackuratess bjöd på en hudnära tolkning av den känsloladdade melodin Georgia fylldes den stora aktersalongen på Ålandsskutan av ett stillsamt publiksus.

När så Isabella mycket traditionsmättat, om än med omfattande vibrato, tolkade Ellingtonklassikern I got it bad, ja då var det dags för självaste kapellmästare Lindgren att synbarligen torka en tår ur ögonvrån.

Sådana känslostormar måste överlistas, vilket skedde i låten Sweet Georgia Brown med en veritabel trombonduell, där gästsolisten Dan Barrett med utsökt tonbildning och stupsäker harmonikänsla visade varför han anses vara en av nutidens främsta dragbasunister i den äldre skolan.

Perfekt kompletterat av den mer frejdige och många gånger klurige instrumentkollegan Jens Lindgren. De båda herrarna hade mycket roligt, varpå publiken bjöds på möjligheten att roas tillsammans. Generellt kan sägas om konserten med Jesse´s Jubilee Swingers att kapellmästarens målsättning uppfylldes med råge: Nämligen att ha kul på allvar…

Inför avverkandet av klassikern Take The A-train beskrev Jens Lindgren målande hur han vid ett tillfälle tagit A-tåget från Manhattan upp till Harlem för att bevittna en begravning, där ännu en hjälte av den gamla jazzstammen avtackades. När de likaså grånade kollegorna ställde sig runt kistan för en sista sång kunde man förstås räkna med en allvarlig hymn.

– Döm om min förvåning när gubbsen drog igång When You´re Smiling!

Efter denna humorism bjöds vi förstås på en extra glammig och smittsam A-train och liksom under kvällen i övrigt fanns det möjlighet att njuta i fulla drag av Anders Ekholms ljuvliga improvisationer, där begreppet tradition med förnyelse kan fungera perfekt som motto.

Månaden innan hade den gode Anders fått för sig att komplettera den ädla Selmertenorsaxen med en sprillans ny sopransax. Ett ”bästa köp” kan man verkligen påstå!

Som final och aftonblues bjöds vi på Stormy Monday. Inte helt fel med tanke på att när jazzkryssningen passerade Ålands Hav under natten uppgick vindstyrkorna tidvis faktiskt till storm. En och annan musikant och passagerare var en smula bleka, när förmiddagskonserten drog igång dagen därpå.

Men lyckligtvis hade havet lugnat sig och musiken som exekverades var – som så ofta vid dessa jazzkryssningar – mer avspänd, uttrycksfull och samspelt än under konserten kvällen innan.

Att svängkalaset avslutades med mästaren Duke Ellingtons It don´t mean a thing if it ain´t got that swing, ja det var förstås helt i sin ordning.

Text: Leif Domnérus

Foto: Nilla Domnérus

Kryssning på Ålands Hav

ombord på Cinderella, 8-9 december