Jazzkryss på Ålands hav – från New Orleans till musikalisk nutid

Leroy Jones? Jag roar mig med att ställa frågan till ett antal jazzkoryféer. Svaren är likalydande; ingen av dessa kunniga har full koll på den 52-årige trumpetaren och sångaren från New Orleans.

Efter en jazzkryss med Vikinglines Cinderella över Ålands hav under ett kulet novemberdygn är vi i alla fall ett par hundra music lovers som vet bättre. Kvintetten Spirit of New Orleans värmde våra själar och i centrum för händelserna stod den karismatiske och genommusikaliske Leroy Jones. Trots att han blivit sin födelsestad trogen har New Orleansättlingen faktiskt turnérat en hel del, även i Skandinavien. Men konstigt nog aldrig Sverige. Och då är han ändå i dag den möjligen främste representanten för högklassig och nutidsorienterad New Orleansmusik.

Första frågan till denne sympatiske och högst avspända gentleman blir förstås varför han aldrig tidigare gjort Sverige den äran?
– Tja, svarar Leroy, ingen har frågat mig förrän nu. Och eftersom jag aldrig har gillat att jobba med managers har det bara inte blivit av.

Inte heller vid denna premiärspelning fanns någon penningintresserad bokare inblandad. I stället var det jazzvännen och tidigare OJ-redaktören Bosse Scherman som tipsade arrangörerna för Vikinglines serie med jazzkryssningar. Bosse har flera gånger hört Leroy Jones i New Orleans och tyckte att det kunde vara dags…

Att Jones med sin grupp Spirit of New Orleans var på väg från Finland till de brittiska öarna för diverse spelningar, innan återfärden till The Crescent City (läs New Orleans), var förstås en perfekt tajming.
Helsingfors är för övrigt en återkommande replipunkt för Spirit of New Orleans. Förklaringen är enkel. Fru Jones, alias Katja Toivola, stammar från den finska huvudstaden.

Att hon även ingår som högst kompetent trombonist i makens kapell gör historien om möjligt ännu mer speciell. Ty, det är verkligen inget annat än professionellt trombonspel i sann New Orleansanda som Katja presterar. Dessutom mycket samspelt, visavi maken. Varenda ensemble sitter perfekt, kompletterat med välavvägda soloinpass. Alls inte virtuost; däremot med äkta uttryck och skönt gung.

De tre finska medmusikanterna (se nedan) visade sig också vara väl hemmastadda i den traditionella jazzfåran, med en medveten touch av nutid. Hela vägen snyggt och prydligt. Inget himlastormande med andra ord. Däremot kompetent och underhållande.

Nå men huvudpersonen då? Går man till källorna visar det sig att redan för så där trettio år sedan var Leroy Jones ett aktat namn i jazzens ursprungsstad. Exempelvis den några år yngre New Orleanssonen Wynton Marsalis uttalade sig som vanligt morskt och bestämt: Leroy is my man!

Varpå Marsalis begav sig till New York och blev hiskeligt övervärderad. Medan Leroy Jones stannade i hemstaden och ägnade sig åt att vårda den Louis Armstongjazz han vuxit upp med.

Exakt detta är vad han fortfarande sysslar med. Ett trumpetspel med en mycket vacker och besjälad ton, ett brett register och en perfekt intonation. Konsekvent svängigt och sist men inte minst, ett veritabelt harmonisinne som gör att varje melodi kan varieras och ornamenteras till synes helt utan ansträngning. Den vokala sidan av Leroy Jones skäms inte heller för sig. När han ur orkesterns rikhaltiga repertoar väljer klassiker som When it´s sleepy time down south eller slagdängor som When the saints go marchin´in, gör han det med en ständig medvetenhet om att det finns en publik som vill bli underhållen.

– Inget konstigt alls, säger Leroy Jones, när applåder och extranummer är avklarade. Varpå han citerar sin store förebild, Louis Armstrong: Vi är där för publikens skull, inte tvärtom.

Text: Leif Domnérus
Foto: Nilla Domnérus

Spirit of New Orleans
Leroy Jones, trumpet & sång, Katja Toivola trombon, Jussi Lampela gitarr, Teemu Keränen kontrabas samt Thomas Rönnholm trummor.
Ombord på Cinderella 15-16 november 2010.