Jazzkryss på Cinderella: Svänget är viktigast!

 Att digga en telepatiskt samspelt jazzgrupp är en njutning i sig. Men att uppleva mer löst sammansatta konstellationer äger tillfällighetens och inte så sällan även upprymdhetens glädje.

Just detta senare känsloläge infann sig när Jan Lundgren samlade ett generationsöverskridande och spelsuget gäng på Cinderella, samtidigt som solen skapade silverblänk i vattnet utanför skeppets panoramafönster. Att gammal är äldst visade 83-årige Gunnar Lidberg, när han med sin glödheta fiol drog ner de häftigaste applåderna.

– Tja, sa han efteråt och torkade svetten från pannan, det viktigaste är ju att det svänger till riktigt ordentligt!

Vilket det alltså gjorde med besked.

Att para ihop altmeister Lidberg och hans swingfela med nära nog sex decennier yngre jazzbegåvningar som Isabella Lundgren och Filip Jers bekräftar den gamla tesen om att jazz saknar åldersgränser.

Isabella har under senare tid med all rätt uppmärksammats stort, inte minst för hennes förmåga att ge karaktär åt melodimaterial från vitt skilda epoker. Från Lady Day till Anita O´Day. På samma sätt som munspelsvirtuosen Filip Jers obehindrat växlar mellan mainstreamjazz, fadomusik och försvenskad rumba i Evert Taubes fotspår.

Att dessa ännu relativt unga profiler har en så påtaglig öppenhet inför genrer och kategorier ger en en glädjande vink om att framtidens improvisationsmusik alltmer kommer att fungera gränsöverskridande.

Och samtidigt; som en bekräftelse på jazzens nordamerikanska ursprung ingick tenorsaxofonisten Scott Hamilton i den tillfälligt hopsnickrade septetten.

Hamilton har den borne jazzartistens förmåga att målmedvetet arbeta sig fram till något som i slutänden blir en mer eller mindre komplett improvisatorisk berättelse. I lyckade ögonblick på ett komprimerat och dramaturgiskt laddat vis, ibland tar det längre tid och ganska många toner…

Som sammanhållande länk mellan dessa var för sig mycket hörvärda artister fungerar Jan Lundgren helt förträffligt. Hans kunskap om den musikaliska kontext som det handlar om är imponerande, liksom hans förmåga att peka ut den musikaliska färdvägen.

Sammantaget skapar Jan Lundgren därmed en avspänd trygghet och musikalisk soliditet som lyssnaren kan avnjuta med behag.

Talar vi sedan om det nödvändiga rytmiska fundament som allt vilar på, ja då är det i sanning en skön upplevelse att fångas av Hans Backenroths ständigt närvarande och alltid framåtskridande basspel. Han har verkligen förmåga att ge begreppet walking en sann innebörd.

Danske trumslagaren Kristian Leth kompletterar med bestämd puls och smart anlagda rytmiska så kallade fills, som både skjuter ifrån och sätter färg.

Alla sju har en sak gemensamt och ställer säkert upp på Gunnar Lidbergs tes:

– Det viktigaste är att det svänger!

Inte ett dugg förvånande att extranumret blev It don´t mean a thing if it ain´t got that swing.

Text: Leif Domnérus
Foto: Nilla Domnérus

Jazzkryss på Cinderella, 30-31 maj i arrangemang av Nalens Vänner.
Medverkande:  Gunnar Lidberg, Jan Lundgren, Hans Backenroth, Scott Hamilton, Kristian Leth, Isabella Lundgren & Filip Jers.