Joe Lovano, BBB, Vince Mendoza & Göterborgssymfonikerna i magnifikt samarbete

 Göteborgs Symfonikerna och Bohuslän Big Band featuring Joe Lovano ”Jazz on Film”, Göteborgs Konserthus 17 april 2024 

Flerfaldigt Grammy-belönade kompositören, arrangören, dirigenten, orkesterledaren och forne trumpetaren Vince Mendoza (samarbetade med BBB och Nils Landgren 2017), är initiativtagare till detta storslagna projekt som planerades för flera år sedan. Utgår ifrån att Mendoza arrat och valt den repertoar han omsorgsfullt introducerar.

Det hela äger rum under två kvällar i ett nästan fullsatt konserthus med fantastisk akustik, för att därefter flytta till Vara Konserthus. Ni musikälskare som inte bor nära hemmaplan för Sveriges Nationalorkester eller ett av världens – enligt Magnus Lindgren – sju bästa storband, får lov att vara en smula avundsjuka. Jazzradion hade förstås rest ner från huvudstaden. Den fullständigt genrefrie och oerhört meriterade Mendoza är som gjuten för uppdraget att för första gången sammanföra BBB med Göteborgs Symfoniker. Publiken överöses av det bästa ur två högkvalitativa världar i ett hisnande visuellt tonspråk. Som väntat förenas ikoniskt nerviga och ljuva sound med rariteter, från filmer som ur ett musikaliskt hänseende orättvist fallit i glömska. Musik av den romantiskt lagda maestron Michel Legrand förekommer i båda set.

Uppgiften att optimalt tolka soundtrack från guldepoken fördelas ibland till en av enheterna separat, vilket bara ökar behållningen än mer. I en repertoar utan svagheter kan man endast klaga på att solisterna knappt blir presenterade. Storbandets motor Göran Kroon tillhörde de på avgörande positioner vilka aldrig fick den kredd de förtjänade. Understryker med ackuratess vilken fabulös rytmtillverkare han är.  Anlitad expressiv elgitarrist Viktor Olofsson och Martin Bjurek Svanström, vars sorgsna altsax speglar Cybill Shepherds rollfigur i Taxi Driver; utgör två välgörande undantag. Tillskott och fyllda vakanser i storbandet agerade med den äran. På scen finns exempelvis kontrabasisten Mattias Welin, Michael Andersson på percussion och på piano Filip Ekestubbe. Arren och kompositionerna är enastående, likaså samtliga musikers insatser. Kan möjligen sakna en kör eller sångsolist. Dramatiska laddningen gör sig omgående gällande i intermezzon. Svärtan i Linje Lusta ersätts av det obehag och den melankoli China Town förknippas med. Vi dras in i intriger genom maffigt pulserande tonspråk med smäktande övergångar, som vore det en ouvertyr av Wagner. Mendoza, som beskrivits som en arvtagare till Gil Evans, bejakar det bombastiska, kontrasterar raffinerat med långsamt framskridande vackra toner. Väjer varken för svulstiga eller sentimentala sekvenser. I ett grandiost framsvepande sound uppstår tonal magi som får tiden att stanna upp, händer när Samuel Olsson på trumpet levererar ett statement bortom verbal förmåga. Han återkommer med liknande glänsande prestationer efter paus.

Den symfoniskt storstilade klangbilden kompletteras strålande av jazzig estetik. Att symfoniker lyckas få kompositioner att svänga framhålls med rätta som en bedrift. Publiken upplyses om hur element av improvisation införlivades i soundtrack av framsynta filmskapare. Exemplifieras magnifikt i musik från bland andra John Williams, Don Ellis, Duke Ellington och Miles Davis vars ikoniska Hiss till galgen-musik främst exekverades av Lovano, märkligt nog.

Konsertens extra krydda i form av gästande  tenorsaxgiganten Joe Lovano tas i bruk förhållandevis sparsamt. När han äntrar scen slås man av den amerikanske stjärnans auktoritet. Gör omgående intryck med en varm och reflekterande ton som minner om Lester Young. I ett successivt uppbyggt extranummer med stuns – Alfie där blåsare i BBB ges utrymme var för sig – liknar han i utseende och utförande Sonny Rollins. Att Lovano kanske inte har lika briljant teknik längre, jämfört med tidigare gånger jag sett honom, känns nästan ovidkommande.

Salig publik gav stående ovationer för skönheten och symfoniska pulsen i betagande jazzig ”programmusik” utan tillstymmelse till transportsträckor. I stället fullödigt visuell musik med stora känslor i omlopp, skarpa uttryck samt omvälvande sound inklusive minnesvärda solon.