Joe Lovano Trio Tapestry gjorde det komplexa lättillgängligt

Joe Lovano Trio Tapestry
Fasching, Stockholm, 9 maj 2019.

Gruppnamnet är kongenialt valt och sammanfattar väl resultatet av trions intima och stämningsfyllda konsert. För det är en mycket intrikat och mönsterrik väv som presenteras, fylld av både raka, cirkulära och snirkliga melodiska trådar med såväl impressionistiska som expressiva avstamp. Det finns inslag av klassisk neobop, europeisk konstmusik, friform men också orientaliska klanger och färgning via nyttjandet av gonggongar, trianglar och klockor. Samtidigt är det en väldigt genomtänkta och precisa kompositioner med ett ramverk som hålls intakt, även om soloutflykterna ges vida spelytor. Övervägande delen av materialet – samtligt komponerat och arrangerat av Lovano – är hämtat ifrån trions första, nyligen släppta skiva på ECM och det får en mer utsträckt och improvisationsfylld exponering live. Joe Lovano har sedan åttiotalet rört sig obehindrat i de flesta av jazzens domäner och i otaliga samarbeten såväl som i egna projekt satt personliga avtryck. I intervjuer genom åren har Lovano ofta gett uttryck för ett hängivet intresse för jazzens grundkomponenter, en rastlös nyfikenhet som också präglats av en stor ödmjukhet. Han är väl förtrogen med och gjort djupdykningar i och kring såväl Tadd Dameron, Charlie Parker, Thelonious Monk, Charles Mingus, Gunther Schuller som Wayne Shorter och Enrico Caruso. En mentor tidigt var trumslagaren Paul Motian vars ande påtagligt svävade över trions arbete denna kväll. Pianisten Marilyn Crispell, vilken i likhet med Lovano spelat med Motian, har en stor bredd som musiker men har främst sina rötter i den improviserade jazzen där bland andra Anthony Braxton och Roscoe Mitchell varit uppdragsgivare. Lovanos samarbete med slagverkaren Carmen Castaldi sträcker sig tillbaka till sena tonåren i Cleveland på sjuttiotalet, där båda gemensamt tog sina första lärosteg. I Trio Tapestry söker Lovano mixa och smälta samman sina talrika influenser och skapa en både tät, spatiös och sammanhängande organisk entitet för trioformatet. Och det är bara att konstatera att Lovano och hans medmusiker lyckas väl med sitt nyskapande. Första set börjar lite trevande och stramt, där Lovano initierar olika teman och stämningslägen, växlar mellan tenorsax och tarogato – en klarinettvariant vanlig i östeuropeisk folkmusik – medan Crispell i huvudsak sufflerar och följer upp Lovanos rätt komplexa teman. Castaldi arbetar med små medel, markerar, accentuerar men håller i huvudsak en linjär rytmisk puls. I andra set blir det både mer komprimerat men framförallt expressivt. Lovano spelar genomgående kraftfullt och tungt, Crispell skapar både breda men också dynamiska fonder samt tar stort soloutrymme. Castaldi driver på med punkterande, baktunga rytmer och ökar trycket och tempot, stundtals blir det explosivt om än kontrollerat. Trion avslutar med For the Love of Paul, en tribut till Paul Motian, ett både vemodigt och hoppfullt stycke. Som extra bonus ställer sig Lovano vid baren och gör en lång bluesfylld soloimprovisation i Sonny Rollins anda och demonstrerar en av jazzen grundbultar eller kanske ”hjärta” om man så vill. I mina öron definitivt en av vårens mest intressanta och berörande konserter, där det komplexa och abstrakta blev både lättillgängligt, självklart och angeläget.

Ulf Thelander