Meny
John Scofield Yankee Go Home, Fasching In Bloom, Moderna Museets trädgård, Skeppsholmen, 22 juli 2022
Bortsett från att tillhöra en av de främsta innovatörerna av modern jazzgitarr, är John Scofield (född 1951) en stilistisk kameleont som har skapat en konsekvent, estetisk identitet med sin okonventionella unika spelstil, klangliga dissonanser och sina direkt igenkännbara djupblå toner. Miles Davis, Chet Baker, Charlie Mingus, Herbie Hancock, Dave Holland och gitarrkollegor som Pat Metheny och Bill Frisell är några Scofield haft fruktbara samarbeten med under sin nu mer än fem decennier långa karriär.
Till Skeppsholmen, Moderna Museets trädgård och programserien Fasching In Bloom kom gitarristen denna gång med bandprojektet Yankee Go Home där Scofield omtolkar Americana och rock-hits och jazzar upp folksånger med ursprung från 1920-talet fram till idag, varvat med några original i roots/rock/jazz-andan. Spelningen baserades på låtar som återknyts ända tillbaka till Scofields tonårsperiod och som var upprinnelsen till att han överhuvud taget började spela gitarr. Musiken sträckte sig från igenkännbara låtar i utsträckta versioner av namn som Leonard Bernstein, Neil Young, Bob Dylan, BB King till Pharoah Sanders och Grateful Dead.
Foto: Leo Ahmed
Bandledaren kom i sällskap av ett mångsidigt, tight band med organisten och pianisten Jon Cowherd (Brian Blade Fellowship, Cassandra Wilson), kontrabasisten Vicente Archer (Robert Glasper) och Josh Dion på trummor och sång. Alla med olika förankring och unika uttryckssätt. Scofield har genomgående under alla år haft en orubblig fingertoppskänsla när det gäller att sätta ihop spännande bandformationer.
Den närmare två timmar långa spelningen präglades av suveränt, lekfullt ensemblespel. Tätt och sammanvävt. Dion fungerade som ankare och drev på med läckert dekorerade, precisa trumrytmer, medan Archers walking basspel gav musiken nödvändig rymd. Vid sidan av huvudpersonen fick organisten, pianisten Cowherd mest spotlight för att vika ut sig i snillrika, soulmättade soloutflykter bakom sina klaviaturer.
Scofield har ju som bekant alltid inspirerats av blues, r&b och funk i sin spelstil, vilket tydliggörs som bäst i några av hans egna kompositioner som böljande funkjamiga Gloves och blueskaramellen Happy George där gitarristen är i sitt verkliga esse. Scos snillrika, överraskande ackordföljder i kombo med hans osvikliga timing, karaktäristiska tvära, knixiga korthuggna spelstil blir som mest framträdande här.
Habila men mindre upphetsande var kvartettens något andefattiga tolkningar av Bob Dylans Mr Tamborine Man och Jimmi Webbs Wichita Lineman. Mer minnesvärda stunder infann sig när bandet framförde en välklingande, smäktande version av Leonard Bernsteins Somewhere (West Side Story) men störst dynamik och vitalitet skapades under de mer temphöjande spåren. Som när Dion adderar sina trumgrooves med raspig själfull sång i en rungande, blytung boogiefunkig version av Grateful Deads Black Muddy River. Pulshöjande blir även bandets riviga version av Neil Youngs Old Man.
En mer spirituell jazzestetik skapas när kvartetten framför en meditativ, inlevelsefull version av Pharoah Sanders klassiker The Creator Has a Materplan. Spelningen mynnar ut i en ösig, träffande version av BB King/Leonard Feathers How Blue Can You Get?
En märkbart rörd Scofield tog emot publikens hyllningar. Vid flera tillfällen tackar Scofield både publiken men även Fasching, lokalen där den populära gitarristen upprepade gånger spelat för utsålda hus.
Patrik Sandberg
Som prenumerant på tidningen JAZZ kan du här logga in och läsa låsta artiklar och alla tidigare nummer.
Inte prenumerant ännu? Prenumerera här
