Kamasi Washingtons funkiga brandtalsjazz fick WOW på fötter

Kamasi Washington
Way Out West, Göteborg, 11 augusti 2018.

Jazz- och bluesartister står inte särskilt högt på Way Out Wests önskelista när spelprogrammet ska spikas. Inte heller särskilt experimentella akter. Magiska spelningar med Godspeed You! Black Emperor 2013, Goat 2015 och i viss mån PJ Harvey 2016 känns numera avlägsna. Den enda tidigare jazzakt jag kan komma på är Ravi Coltrane 2013.

Förutom tenorsaxofonisten Kamasi Washington då: han har fått förnyat förtroende efter en rätt frijazzig spelning i Linnétältet i förfjol. Möjligtvis har det att göra med hans hippa rykte och eklektiska utflykter, som Common, i jazz och funk, r’n’b och hiphop. Samt att han bland mycket annat gjort flera arrangemang åt ett av årets dragplåster, rapparen Kendrick Lamar.

I år intar Washington den största scenen – och det med en duktig dos pondus – i Slottsskogen. Men scenbytet gör att han samtidigt tonar ned de mest komplexa harmonierna och i stället betonar de för den inte så jazzvana publiken mera dansanta, funkiga rytmerna. På scenen har Washington med sig ett gäng kompetenta musiker. Som vanligt två batterister och fadern Rickey Washington (sopransax och klarinett) vilken enligt Kamasi ”lärt mig allt jag kan”.

Oktetten gör rätt i att tidigt spela medryckande och lovprisande The Rhythm Changes från debuten Epic. Nu börjar folk fylkas framför scenen. Ditlockade av duellen mellan seniors sopran och juniors tenor. Följande stycken härrör från årets uppföljare Heaven and Earth. I Fist of Fury – för övrigt ett av Bruce Lees många epitet – ges sångaren Patrice Quinn större utrymme då hon med en rak arm och knuten näve upp i luften skanderar refrängen: ”Our time as victims is over/We will no longer ask for justice/Instead we will take our retribution”.

Det känns självklart, på själva årsdagen till Charlottesville-händelserna då en nazist körde ihjäl en antifascist, då Trump vägrade fördöma vit makt-människornas (nazister) våldsutövande, då alt right-rörelsen (fascister) sprider sig över hela världen med Trump som en sorts normaliserande maktfaktor. Och hon gör det så okuvligt, så stolt, men så har hon också stått vid Washingtons sida sedan 2007.

Innan titellåten från ep:n Harmony of Difference, passar Washington på att hålla ett lovtal till mångfalden. Det rimmar med WOW:s festivalpolicy. Något han lärt sig under sina turnéer världen över, berättar han, är att jordens mångfald berikar såväl natur som djur. Det blir ett slags brandtal mot rasister och fascister som vill att människan ska ha en enda enkelspårig, lättfattlig och fantasilös form.

Om inte The Rhythm Changes bjöd på någon direkt polyrytmik får vi nu prov på Washingtons talang då rytmen verkligen förändras – och förändrar ljudbilden – efter lager på lager-principen. Mot slutet av Re Run gör basisten Miles Mosley ett häftigt solo där han går från tunga basgångar till distade, hårdrocksliknande tongångar när han fattar stråken. Han har sitt twitterkonto utskrivet på en sorts griffeltavla fäst på ståbasens vänstra bröst. Ifall att.

Publiken är helentusiastisk i solen som skiner mellan hällregnen och riktigt mångtalig med tanke på den tidiga timmen. En annan saxofonist som skulle kunna matcha Washington på den här typen av poprockfestivaler är Courtney Pine. En passning till arrangören Luger: fram för fler funkrockiga, groovejazziga gig under WOW:s vanligtvis slöa eftermiddagar.

Rikard Rehnbergh