Klabbes Bank spred på spelglädje i Umeå

Klabbes Bank, Studion, Umeå Folkets Hus, 30 januari 2025.
(Klas-Henrik Hörnberg – keyboards, Thomas Backman – saxofon, klarinett, Pontus Hedström – saxofon, klarinet, Kristoffer Alehed – trombon, Joel Fabiansson – bas, Martin Öhman – trummor, elektronik, Rasmus Persson – ljudteknik)

Ett synnerligen besvärligt snöoväder satte i november stopp för gruppens inplanerade spelning i Umeå. Blott två månader senare kunde emellertid Klabbes Bank, till publikens märkbara förtjusning (utsålt), äntligen inta Jazzstudions scen i Umeå.

Och låt det med ens bli sagt: det här blev en minnesvärd kväll, i sällskap av en landets mer egensinniga och dynamiska jazzorkestrar. Redan i konsertens inledning, under vilken Klas-Henrik ”Klabbe” Hörnbergs svävande synthar varsamt kompletterar Thomas Backmans och Pontus Hedströms klarinettpartier, tydliggör att bandet inte har några problem att skynda långsamt. Sprött och finstämt, med gradvis framrullande rytmer från bas och trummor, byggs atmosfäriska ljudkollage upp. Somligt formeras i närhet till avskalad konstmusik i trakterna av Philip Glass. Annat tangerar ambiens i stil med Brian Enos mest rymdtillvända skapelser.

Allt detta är lika väntat som tacknämligt: för varje skiva har Klabbes Banks musikaliska uttryck – omväxlande analogt och digitalt, alltid självprövande – tänjts och förts allt längre bort från genrekonventioner och lättlästa melodiösa motiv. Efter dryga tjugo år tillsammans är därtill känslan av kollektiv trygghet på scenen total, utan att gänget för den skull förlorat ett uns av sin vittomtalade spelglädje.

Allt fungerar inte smärtfritt: det finns sekvenser där de intrikata ljudskärvornas inbördes friktion ter sig mer ansträngda än spännande. Samtidigt dröjer det aldrig någon längre stund innan sådana ofärdiga skevheter avlöses av unisont mättade klanger. När väl sextetten omfamnar afrobeatig rytmik och muterad hardbop, tryfferad med distinkt blås och pulserande elektronmusik, är det häftigt att följa med på färden. Och om det första setet är en relativt lågmäld historia, är det andra setet befriande rikt på pendlingar mellan det lugna och det utlevande.

När så blåsarna, de tidigare nämnda Backman och Hedström jämte den uttrycksfulle trombonisten Kristoffer Alehed, tar allt större plats i ljudbilden resulterar det i en sjudande helhet, vilande på en maffig rytmik signerad basisten Joel Fabiansson och batteristen Martin Öhman. Det är häftigt att ta del av.