Klangrikt och kollektivt finlir på FRIM Fall Festival

Text: Roger Bergner Foto: Lars Jönsson
Paul Lytton, Ken Vandermark & Nate Wolley

FRIM Fall Festival, 27–28 oktober 2022., FRIM på Källarbyn, Gamla stan

Susana Santos Silva tp, Kaja Draksler p., Ikue Mori + Kaze: Ikue Mori elec, Natsuki Tamura tp, vo, Christian Pruvost tp, flh, Satoko Fuijii p, Peter Orins dr (27 oktober)

Farida Amadou elb. Finn Loxbo Kommun: Finn Loxbo g, Lisa Ullén p, Vilhelm Bromander b, Ryan Packard dr. Nate Wooley tp, Ken Vandermark cl, ts, Paul Lytton dr. (28 oktober)

I Gamla stan i Stockholm på Stora Nygatan ligger Källarbyn. Man går ner för en brant trappa och möts av en varm atmosfär i en typisk miljö för dessa urgamla källare med valvbågar. Här finns sedan några år tillbaka ett ekologiskt kafé som också har blivit en viktig musikscen.

FRIM (Föreningen för fri improviserad musik) ordnade under två kvällar en höstfestival som bjöd på ett högklassigt och varierat program och många besökare hade också hittat dit, särskilt till fredagens konsert.

Först ut på torsdagen efter Ryan Packards välkomnande presentation var duon med trumpetaren Susana Santos Silva, bördig från Portugal men verksam i Stockholm och pianisten Kaja Draksler med rötterna i Slovenien och numera bosatt i Köpenhamn.

Ett lyhört spel med bra kommunikation mellan de båda musikerna kan sägas utmärkte duons musik, där Draksler bitvis arbetade rytmiskt och koncentrat med ett mer begränsat tonmaterial, som också innehöll prepareringar med diverse tillbehör, till Santos Silvas mer fria och intuitiva spel. Stilistiskt rörde sig musiken mellan avantgardisk konstmusik, där just pianospelet förde tankarna till Cage, men Draksler fick det också att låta jazzigt i en slags Cecil Taylor anda. Santos Silvas har utvecklat ett helt eget virtuost och ekvilibristiskt trumpetspel, där hon verkligen utforskat instrumentet på alla håll och ledder. Ur trumpeten får hon fram de mest märkliga ljud. Mycket av detta kom till användning i denna suveräna duo.

Ikue Mori är ett välkänt namn inom den experimentella musiken. På 70-talet var hon trumslagare i det amerikanska bandet DNA, men är kanske främst känd genom sin elektroniska musik, som hon utvecklat under flera decennier. Vid denna konsert spelade hon med den internationella gruppen Kaze, trumpetarna Natsuki Tamura och Christian Pruvost, som också spelade flygelhorn, pianisten Satoko Fuijii och trumslagaren Peter Orins.

Kaze kombinerar frijazz med ett delvis komponerat material ofta i form av teman som presenteras. De båda trumpetarna är mycket bra och kompletterar varandra i uttryck och spelsätt, ibland med roliga visuella inslag. Fuijii är en mycket driven och bra jazzpianist och var den som mest styrde in musiken på jazz i sitt spel. Ibland stilmässigt lite väl eklektiskt, vilket kompositionerna som helhet led av. Här hade musiken, som i övrigt var både varierad och innehållsrik, vunnit på om valt att spela mer fritt i stället. Potentialen fanns där!

Till detta och hela tiden närvarande fanns Mori. Ibland inte riktigt hörbar som det nog var tänkt. Jag satt närmast flygeln och kunde inte riktigt urskilja hennes spel när den övriga musiken var för stark. Men när hon framträdde var det omväxlande skirt och vackert men också kraftfullt och starkt som i det sista stycket, som jag också gillade bäst. Om Mori fått ett solonummer hade konserten nog blivit fulländad!

En solokonsert inledde fredagskvällen med den fenomenala el-basisten Farida Amadou från Belgien. Hon är självlärd på bas och verkar ha utforskat instrumentets alla möjligheter. Spel på strängarna med basen i knät, prepareringar, med stockar och händer, liggande långa toner, distorsion, rundgång á la Hendrix, noise, repetitivt och bitvis mycket starkt med osköna ljud. Många olika effektboxar som hon skickligt hanterade med fötterna, men också mer konventionellt basspel. Kanske lite för mycket på en gång? En musiker man gärna också hade velat höra ihop med andra!

Om Amadou prövade öronen till smärtgränsen så blev Finn Loxbo Kommun en lisa för de samma. Här handlade det om ett sofistikerat kollektivt finlir och samspel med tonhöjder, klangfärger men med en jämnare dynamik. En musik som stundom lät komponerad och som förde tankarna till en friare form av Morton Feldmans suggestiva tonvärld. Det hela var mycket behagfullt att lyssna till, musiken kunde hämta andan i naturliga pauseringar. Samtidigt fanns där en puls och progression trots att musiken kunde upplevas som statisk.

En annan höjdpunkt var trion med Wooley, Vandermark och Lytton! Här var det fråga om frijazz av bästa slag. En kraftfull öppning, nervigt och samspelt. Wooley och Vandermark är idealiska ihop och bakom dem Lyttons trummor med en massa tillbehör. Mycket hände i de låtar som framfördes med stor variation. Woolys trumpetspel, ibland med sordin och en bit plåt och Vandermarks pregnanta tenorsax utan pardon, som också spelade klarinett, blev till en helhet med Lyttons till höres outsinliga och i stunden uppfinningsrika spel.

Två fina kvällar på Källarbyn och tack till FRIM, med stora ideella insatser, som arrangerar sådana här högklassiga och helt nödvändiga konserter!

Roger Bergner

Annonser

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Relaterat

Annonser
array(12) { [0]=> int(54715) [1]=> int(54541) [2]=> int(54746) [3]=> int(54566) [4]=> int(54329) [5]=> int(50803) [6]=> int(54639) [7]=> int(54707) [8]=> int(54382) [9]=> int(51323) [10]=> int(54735) [11]=> int(54731) }