Kollektiv hetta i Gävle

Alberto Pinton Quintet & Per-Åke Holmlander

Restaurang Opus, Gävle Konserthus, 19/11

Per-Åke Holmlander, bastuba, cimbasso och rör av okänd metall

Alberto Pinton, saxofoner, Mats Äleklint, trombon, Mattias Ståhl, vibrafon och klockspel, Torbjörn Zetterberg, bas
Kjell Nordeson, trummor

Iskylan bara  rasar från fönsterväggen i Gävle konserthus, åvattnet forsar svart och ljusbroscherat utanför. Vintern har kommit. Gävles lilla men hängivna frijazzpublik trotsar novemberkvällens snöfukt och ishalka när Rikskonserters Frislagsturné, i höst delad mellan kvintett och soloakt, inleds i Gävle. Både tubaisten Per-Åke Holmlander och Albert Pinton Qintet har spelat i stan förr, Per-Åke senast för något år sedan med saxofonisten Ken Vandermark och trummisen Jon Fält i Jon Vanderlander Trio. Pintons kvintett kunde höras på Kafé Spegeln (det närmaste Gävle kommit en modern jazzklubb, numera tyvärr avsomnad) 2004, en spelning som delvis finns dokumenterad på cd:n Motionemotion. Vid milleniets början hörde jag Per-Åke i oförglömliga 16-mannakonstellationen Pipeline Project, ett samarbete mellan musiker från Chicago och Sverige, också på Spegeln. Men jag kan gå längre tillbaka i tiden, hela trettio år. Per-Åke, då i början av sina musikstudier, invigde mig i den friare musikens sällsamma värld. Han hade en skivsamling vars like jag aldrig åhört och en sann entusiasm inför det busiga, uppkäftiga och experimentella. Nu är han sedan länge en uppskattad solist, spelar i  internationella frijazzensembler med storheter som Peter Brötzman, Barry Guy och Ken Vandermark. Han har också varit flitigt verksam som teatermusiker. Den här kvällen bjuder han på musik ur olika sorters rör. Från det raka, en och en halv meter långa röret ”av okänd metall” (det kommer från en byggnadsställning) till det sinnrikt hopknycklade,  nio meters mässingsrör som är bastuba. Och cimbasson, basventilbasunen, också den av mässing, med fräckt uppåtriktad tratt och horisontell rörhärva. Ur rören frammanas såväl rena ljudkompositioner som låtar av mer melodiskt snitt. Låtarna, inte helt improviserade, utgår från olika tekniker och sound, vilket ger det ganska korta programmet bredd och variation.

Det raka röret slås an så en skälvande ljudbubbla sväller och stiger under taket. Röret blåses och tutas så det knattrar och durrar, bökar upp sig i rena elefantbrölet. Det råmar som en mistlur men lånar sig också till välljud i rena naturtoner. På tuba hör vi ett par jojkar av samen Jonas Eriksson Steggo (1873 – 1957). Tubans mjuka, ändå stringenta klang frammanar jojkens suggestiva talsång innan den ger sig ut på vidare färder, över norrländska älvlandskap. Humoristiska utbrott från smådjur i kläm blandas med ren lyrik, vilket vi hör mer av i ett potpurri över mer fysiskt riskabla speltekniker – tuba är mest idrott, upplyser Per-Åke i mellansnacket. Fan tro’t, för nog är det mer än så när han låter tuban yla, gurgla och väsa, som vore den en gåtfull alien  på väg att sluka sin spelares huvud. Att surrealisten Magritte målade tubor var nog ingen tillfällighet, han hade säkert gillat det här. Ett par låtar på cimbasson blir det också, med prov på  cirkelandningsteknikens utdragna toner. De tydliga andetagen rytmmarkerar ett fritt spel som spänner mellan surrande väs och ilsket smatter. Sist en mjuk och eftertänksam vals, inte heller den utan busig knorr: Misha av holländaren Leo Guypers.

Italienskfödde, numera stockholmsbaserade saxofonisten Alberto Pinton sammanför i sin kvintett jazzmusiker som alla har  kapacitet att slå knock på vem som helst. Pintons kompositioner består av ett delvis skrivet, delvis improviserat och mycket variationsrikt jazzös med konstmusikalisk touch. Känslan är tätt urban med långa utblickar längs  avenyer, vid vilkas slut himlar i skiftande väderlek tar vid. Här hörs långa sjok i en varm känsloansvällning som minner inte så lite om Mingus. I  stundtals lyckat kontrapunktiska duopartier utnyttjas instrumentklangerna till fullo. Sprött klockspel möter piccola, trombon möter sax, vibrafon möter bas, samtalsmönstren varieras laget runt. Alltihop inramas av en skön kollektiv hetta och berikas ytterligare av uttrycksfulla solon. Mats Äleklints ettriga trombon kretsar över stadigt komp, Mattias Ståhls vibrafonspel är lika intensivt eget som det stundtals andas Gong och Allan Holdsworth. Kjell Nordesons trumspel är suveränt varierat mellan träblock och känsligt cymbalanslag. Torbjörn Zetterberg, gudabenådad basist, spelar  mjukt och fantasifullt utan åthävor på ett instrument med ovanligt fin timbre. Och som ännu mera grädde  Pintons hypnotiska saxspel. Detta färgrika, känslotäta och starkt svängande ljudrum hade jag gärna vistats längre i. Närmaste tidens lyckostar befinner sig söderut, turen går till Fasching i Stockholm(20/11) och Nefertiti, Göteborg(21/11). Turnén avslutas med spelningar i Norrköping (26/11) och Västerås (27/11).