Kommunikativ världsjazz med Chapter Seven på Fasching

Text: Roger Bergner Foto: Lars Jönsson

Chapter Seven, Fasching 6 september 2023

Ivo Nilsson tb, Jonas Knutsson ss, as, Fredrik Ljungkvist, cl, ts, Sergei Muchin b, Viktor Reuter b, Bengt Berger dr, Anders Kjellberg dr.

Gäst: Jonas Kullhammar ts.

Gruppen Chapter Seven var verksamma i slutet av 1980-talet och i början av 1990-talet och gjorde då en skiva Thums up på Caprice Records. Drivande i gruppen var slagverkaren Bengt ”Beche” Berger. När denna skiva återutgavs på vinyl tidigare i år ville Berger formera bandet på nytt. Två av de ursprungliga medlemmarna hade dock rest vidare, saxofonisterna Roland Keijser (1944-2019)  och Lennart Åberg (1942-2021), så nya krafter fick kallas in. Det var denna grupp vi fick höra på Fasching, där saxofonisten Jonas Knutsson hoppat in i stället för tillika Thomas Gustafsson och basisten Viktor Reuter ersatt Anders Jormin, som ingick i första uppsättningen av bandet. Trombonisten Ivo Nilsson var med redan 1990, men på första skivan spelade Nils Landgren trombon.

Till denna kväll, som också var en release för en digital utgåva av en inspelning gjord i Chicago 1990, Live in Chicago 1990 (Country & Eastern), hade också saxofonisten Jonas Kullhammar bjudits in som gäst. Genom att bara nämna dessa namn så förstår man att detta är och var en supergrupp med ett uppbåd av landets främsta musiker och därefter blev också kvällen på Fasching.

Man öppnade med Ornette Colemans The Opener/Closer och Berger presenterade bandet och gav upprinnelsen till att Chapter Seven nu står på scenen igen. Man fortsatte sedan med Bergers Thums up och en stor del av låtarna var hämtade från skivan med samma namn.

Liksom mycket av det som Berger företar sig, så rymmer det musik från olika delar av världen på hans eget speciella vis i en blandform. En folkmelodi hörs, var kommer den ifrån? Inte alltid viktigt att reda ut för det här är musik som fungerar och kommunicerar över alla gränser. En kollektiv musik, där de prövar sig fram och allt är inte bestämt på förhand.

Daisy Lee McGhee också en låt av Berger från tiden med gruppen Rena Rama på 70-talet.

En låt i stämmor och ett fint samspel mellan Berger och Kjellberg. Berger berättar om ungdomstiden på 50-talet då han spelade dixie på skoldanserna och om vännen Kjell Westling.

Kjellberger inleds med att Kjellberg spelar solo och snart hänger Berger på och ett intimt duospel uppstår. Mycket bra! De andra ansluter först lite bop-igt, Ljungkvist i ett lysande solo flankerad av Knutsson som sedan tar nästa. Musiken kränger hit och dit. Bra basspel.

Kopula de Tri blir till ett potpurri ihop med Offenbachs Sköna Helena. Kul, humoristiskt och befriande. Humor är ett genomgående tema under kvällen och fungerar på ett naturligt sätt ihop med den musik de spelar.

Att lyssna på Chapter Seven är också, som redan antytts, en resa musikaliskt. Berger har rest mycket, i Indien och i Ghana och ett stort musikantskap, som han besitter, består i att förstå hur musik har beröringspunkter och släktskap med varandra, oberoende av nationsgränser och världsdelar.

Den uppslupna stämningen fortsatte efter paus och Chapter Seven tog oss med till Sydafrika i Dollar Brands, eller Abdullah Ibrahim som hans muslimska namn lyder, Hamba KhaleTintiyana och Don´s kora. I den första är musiken ganska fri inledningsvis för sedan ta form av ett arr. Fin ensemble. I den andra inleder basarna. Nilssons trombon träder in och det låter som folkmusik. Bra arr, suggestivt.

Jazztraditionen är närvarande i själva utförandet, i det vi får höra, men på ett lekfullt sätt. Musiken är mestadels underhållande, men alltid på en hög nivå.

8 Limited ännu en låt av Berger som i toner beskriver en busslinje i Bombay och där melodin omisskänneligt hör hemma i detta land. Knutsson solo som följs av Nilsson och Ljungkvist och Kullhammar och så har vi temat där igen.

Penye Gahu är en låt från Ghana i Bergers tappning och gahu är en slags rytm får vi veta. Basarna inleder, denna gång med stråkar. Ett fint tema presenteras. Kullhammar och Nilsson med sordin, där han tänjer på gränserna med speltekniker som mer hör hemma i den experimentella konstmusiken, som han också behärskar till fullo.

I mitt något exalterade tillstånd upplever jag att musiken flyter ihop och blir till en helhet. Styckena går in i varandra vilket troligtvis också är meningen.

Inte helt oväntat blir sista låten också The Opener/Closer och som extranummer får vi Harry Lime theme, Anton Karas odödliga låt från filmen Tredje mannen.

Sammantaget är detta ett band med mycket spelglädje och som svänger som bara fan!

 

 

 

 

 

Annonser

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Relaterat

Annonser