Kompromisslös spräckjazz och impro med GUSH och Lokomotiv Konkret

GUSH och Lokomotiv Konkret: Fasching 3 september 2024.

GUSH: Mats Gustafsson fl, reeds, Sten Sandell p, Raymond Strid, dr, perc. Lokomotiv Konkret: Dror Feiler reeds, live elec., Sören Runolf elg, Tommy Björk dr, perc.

Två av landets äldsta grupper som spelar fri improviserad musik och som fortfarande är aktiva, om än med perioder av uppehåll, gästade Fasching. GUSH som bildades 1988 och Lokomotiv Konkret som startade redan 1976. Det var länge sedan de delade en kväll. Det är också två grupper som jag själv haft förmånen att följa genom åren, Loket från runt 1980 och GUSH sedan starten.

GUSH var först ut denna ovanliga kväll med en förväntansfull och talrik publik, där många var välbekanta ansikten bland Stockholms musiker.

GUSH som inledde sin Sverigeturné på Fasching spelade musik från den i år tidigare utgivna skivan Afro Blue (Trost Records). En musik som spelades in på Fasching för 25 år sedan men som först nu har givits ut.

GUSH är en unik musikalisk organisk enhet bestående av tre av de främsta musikerna, även internationellt sett, inom den musik de spelar. Alla tre är verksamma i flera olika grupper och sammanhang. Gustafsson har som saxofonist verkligen vidgat och utvecklat instrumentets, för de flesta, oanade potential, inspirerad av hårdblåsande, frenetiska svarta frijazzmusiker. Men han behärskar också det subtila och nyansrika spelet med till exempel cirkulärandning med inspiration hämtad från Evan Parker. Därtill kommer hans helt egna flöjtspel. Sandells pianospel rymmer mycket såväl klangligt som rytmiskt. Hans anslag, pedalteknik och dämpande av klangen direkt på strängarna, varvat med ett expressivt spel bidrar till hans särmärke som pianist. Strid med sitt okonventionella sätt att spela trummor gör honom unik i världen. Hans spel över trumsetet med hjälp av diverse perkussiva tillbehör skapar en oöverträffad klangrikedom. Men mest utmärkande är hans lyhördhet och enorma perceptionsförmåga, att reptilsnabbt reagera på det som händer i förloppet, i musiken. Det behöver nog inte sägas att det är en mycket samspelt trio.

Allt detta med ord beskrivet kom till uttryck i den musik vi fick höra. Två stycken av Sandell Behind The Chords V och VI, båda från nämnda skiva. Det är en musik som kanske främst talar till intellektet i den mer abstrakta europeiskt orienterade friformen, som stundom närmar sig den modernistiska konstmusikens klangvärld. Men här fanns också den spirituella musiken som helt oförblommerat gick rakt in, som i Mongo Santamarias Afro Blue, den som John Coltrane gjort odödlig. Efter en temapresentation brakade det hela loss i ett kraftfullt och extatisk spel. Frijazz när det är som allra bäst, mycket bra!

Om Coltranes ande på något vis svävade över GUSH så kom Loket, som fortsatte efter paus, till slut fram till Albert Aylers ”frälsningsmusik”.

När Lokomotiv Konkret kom fram i slutet av 1970-talet var de ensamma i landet om att spela denna typ av kompromisslösa, oftast ljudstarka musik med inslag av noise och ”utommusikaliska” ljudkällor. En konsert med Loket lämnade ingen oberörd. Snarare kunde folk bli upprörda och provocerade, vilket jag tyckte var gruppens styrka. En slags punkattityd som då låg i tiden. Mycket av det vi kallar för jazz hade då fastnat i förutsägbara klichéer och kunde bli tråkig att lyssna till. Loket blev därför en frisk fläkt i mitt 1980-tal.

Vid kvällens konsert gick Feiler ut hårt från början på altsax och elektronik, så kraftigt att Runolf och Björk till en början inte riktigt hängde på. Feiler spelade på två saxar samtidigt, sopranino och alt. Mer elektronik, Runolf och Björk försöker ge ett understöd. Musiken som helhet tog sig mer och mer allteftersom, likt ett lok som får upp ångan och vi kunde till slut skönja ett slags groove. Ännu mer elektronik och noise musik. Feiler på böjd sopransax och skiftar till tenor. Björk försöker att driva på och Runolf hörs nu på cello och musiken blir därmed mer samspelt och fungerar bättre. Feiler på kontrabasklarinett, men när han byter till tenorsax och bjällror blir det bra och en Ayler – feeling infinner sig.

Efter bitvis plågsamma excesser med livelektronik och saxofoner, var det kanske när musiken mynnande ut i just Ayler-inspirerad frälsningsmusik med inslag av orientalisk judisk musik, en lisa för öronen, med Feiler på tenorsax, som det blev som bäst. Då var det en tight trio som spelade. Riktigt bra! Det var nog för att GUSH hade anslagit den spirituella tonen med Afro Blue som gjorde att hälsningen till Ayler gick hem bäst hos mig. Coltrane och Ayler är ju för den delen de verkliga förgrundsgestalterna för den musik vi fick höra.